Att bo i USA

Min del av Weed har blivit tyst och lugn igen. Efter flera dagar med den årliga Weed Carnevale känns det väldigt skönt att det är som det brukar, det vill säga tyst och inte många människor och bilar.

Varje sommar i juli ordnar Weed en stor "karneval" med mat, underhållning och olika nöjesparksattraktioner. Det hela började i torsdags och avslutades under eftermiddagen idag.
Eftersom "karnevalen" pågår i Bel Air Park som ligger alldeles i närheten av min bostad känns det nästan som om jag har haft bilar, människor och musik i min bostad under flera dagar. Och man har inte bara några få timmar med musik utan det är många timmar ända fram till midnatt både på fredagen och lördagen. Alldeles för sent tycker jag.
Varje dag har det också varit tävlingar då man kastat hästskor och spelat boccia.
Jag har ingen längtan att gå till parken men de hade många besökare även i år och bilarna stod i rader utmed vägen och på parkeringen.

Det är intressant hur olika ljudkänsliga vi människor är. När jag var liten var mina föräldrar väldigt tysta när jag hade lagt mig och det har gjort att jag har svårt att somna om det är en massa ljud omkring mig.
Vissa ljud går att koppla bort som bruset från motorvägen som går rakt genom Weed. Den tystnar aldrig och på sommaren när man måste ha fönstren öppna hörs motorvägen väl. Men den har jag vant mig vid.
Egentligen borde jag bo som en "eremit" ;) eftersom jag är ljudkänslig och inte tycker om en massa ljud. Naturens ljud däremot har jag inga problem med förutom väldigt morgontidiga fåglar. Alldeles i närheten av skolan finns ett hus där man har en tupp! Jag vet inte om man egentligen får ha tuppar inom stadens gränser men ingen tycks ha klagat.

Igår natt var det hög musik och jag sov inte särskilt bra. Nu ser jag fram emot en mycket tystare natt. :)

Här pågår boccia- och hästskotävlingarna för fullt.

Pariserhjulet skymtar fram bland träden.

Bilarna har som sagt varit parkerade överallt och även precis utanför min bostad.

Igår kväll släcktes Weed. Vid halvtiotiden blev det mörkt och tyst. Så långt jag kunde se var det mörkt och efter ett par samtal till elbolaget fick jag informationen att både Weed och Mt Shasta hade stora elavbrott. Till att börja med var runt 9000 personer drabbade vilket kanske låter litet men våra städer är små. Det inspelade meddelandet hos elbolaget sade att man räknade med att avbrottet skulle pågå till ett-tiden på natten. Så långa elavbrott är rätt ovanliga. Det hade varit åskoväder norr om oss men anledningen gavs inte i meddelandet utan bara att "the cause was known." Idag såg jag att orsaken var en "transmission interruption."
Jag var tacksam att jag hade lagat mat, ätit och hunnit diska. Och att det har svalnat en del vilket förhoppningsvis skulle göra det litet lättare för kylskåpet och frysen att hålla maten kall.

Eftersom jag bor precis vid skolan var det en påtaglig skillnad mellan oss "vanliga" som inte har generatorer och skolan som har det. Det var som en osynlig vägg som skilde oss åt - det var becksvart hos mig och alla andra men lamporna vid skolans parkeringsplatser och utomhusbelysningen vid min byggnad lyste klart i natten. Det är vid sådana här tillfällen som jag funderar på att leva "off the grid." Michael kunde det eftersom han hade en bit mark där han levde utan elektricitet men han hann aldrig lära mig vilket är synd.

Alldeles nyligen köpte jag en ny ficklampa vilken kom väl till pass igår. Jag hade läst recensioner om denna lilla ficklampa och att alla tyckte den lyste upp så bra. Jag visste att den hade ett mycket bra ljus men igår fick jag verkligen bevis på detta. Ett köp jag är väldigt nöjd med.

Att ha belysning som inte går via elektricitet är något man måste ha. Jag har flera ficklampor och en litet större "lykta" som drivs med batterier. På den tiden när vi hade snö på vintrarna (vilket tycks vara sällsynt numera) var det regelbundna elavbrott.

Något jag visat tidigare på bloggen är min lilla "emergency radio". Den drivs antingen med el, batterier eller så kallad "hand cranking" (vet inte ens vad det heter på svenska). Nu behövde jag inte använda radion igår men det känns bra att ha denna radio som kan fungera om elen skulle försvinna under en längre tid. Man kan ta in flera olika slags frekvenser på radion.

Något som ju inte behövs särskilt ofta är en kompass men jag vill ha en i alla fall. Jag ärvde en kompass när Michael gick bort men alldeles nyligen märkte jag att riktningen på kompassen helt hade bytts, det vill säga norr var söder och tvärtom! Kanske vi har något mysko vortex här i Weed. ;) När jag köpte ficklampan beställde jag även en kompass. Det blev en kompass från det finska företaget Suunto. Förhoppningsvis kan den hålla kompassriktningen!

Alla stater i USA har smeknamn. Kalifornien kallas "The Golden State" och staten Oregon som ligger strax norr om där jag bor kallas även "Beaver State". En stat jag aldrig besökt är Montana och den har smeknamnet "Big Sky Country". Montana gränsar mot Kanada och är en stor stat med inte särskilt många människor och mycket natur.
En av mina mostrar bodde i Montana under flera år innan hon gick bort 2002 men det blev tyvärr aldrig av att jag hälsade på henne.

Även om jag inte bor i Montana kallas ibland även den här delen av Kalifornien "Big Sky Country". Man kan se hur långt som helst från många platser och himlen tycks aldrig ta slut. Vi har inga höga byggnader och det är mest natur och öppet landskap som inte skymmer himlen.
Jag har nästan glömt hur det är att bara se delar av himlen på grund av byggnader. Det är en frihetskänsla att kunna se långt och att se himlen.

Igår när jag hälsade på hos min vän N i Lake Shastina slog det mig att vi verkligen bor i "Big sky country" när jag såg berget Mt Shasta och de andra bergskedjorna.

Här är en länk till staternas smeknamn och även staternas huvudstäder: http://www.50states.com/nickname.htm#.VaiWx_lcCOc

Min mamma brukade alltid sy i hängare/öglor i handdukarna om det inte redan fanns. Minns att hon hade ett lager av små hängare som var avsedda för just handdukarna.
Nu var det länge sedan jag köpte några handdukar och en del av de jag använder här i USA är faktiskt några som jag hade redan i Sverige. De måste vara av mycket bra kvalitet eftersom de inte är särskilt slitna, men öglorna som jag hänger handdukarna i är slitna efter alla år.

Det är verkligen dags att sy i nya hängare eller hur! :) Jag har inte den typen hängare som min mamma hade så jag får ta det jag har men det går nog också bra.

Eftersom jag aldrig ägt någon symaskin syr jag för hand vilket går bra om det inte är alltför stora syjobb. Vi hade en symaskin i mitt barndomshem men den var gammal och inte särskilt "användarvänlig". Det var ingen trampsymaskin men man använde ena benet för att skjuta en "spak"åt sidan som gjorde att symaskinen satte igång.
Jag sydde en del enklare kläder på den här maskinen men blev aldrig riktigt duktig.
Så här såg den ut - bilden lånad från nätet.

Något annat som jag gör är att lägga upp långbyxor om de är för långa. Det gör jag också för hand med en systil som min mamma lärde mig. Den håller bra och man ser inte på utsidan av byxan att den har stygn.

När jag bodde i Sverige har jag för mig att det vanligaste var att man hängde handdukar på krokar. Det kanske man inte gör nuförtiden. IKEA verkar i alla fall ha en del handdukar med hängare.
I Michaels hem fanns inga handdukar med hängare utan alla hängdes på den "stång" som verkar vara väldigt vanlig i alla fall där jag bor. Alla bostäder jag hyrt har haft de här "stängerna" som är avsedda att hänga handdukar på. Är de vanliga även i Sverige numera?

Eftersom jag tycker om att även hänga mina handdukar på krok har jag "Command hooks" som är krokar man fäster med en klistrig remsa. De är perfekta när man hyr bostaden och inte vill göra stora hål i väggarna. Jag har flera krokar som jag använder. Såg nu att bland annat Clas Ohlson också säljer dessa.

Kvällen är varm och de närmaste dagarna skall återigen bli heta och inget regn tycks vara i sikte enligt prognoserna. Har läst att det regnar en hel del i Sverige denna sommar. Kanske Sverige kunde börja exportera regnvatten till Kalifornien. :)

Vi har rök i luften idag från en eller flera skogsbränder. De senaste dagarna har vi haft flera och omfattande åskoväder med antingen inget regn alls eller skyfall. Ett par av de små städerna som finns i närheten av Weed har drabbats av översvämningar. Många mindre skogsbränder har satts igång men röken jag ser idag kommer troligen från en skogsbrand längre söderut. Den startade igår och växte explosionsartat över natten. Nu sticker den välbekanta rökluften i näsan igen och minnen från storbranden i Weed förra året kommer tillbaka.

Som jag skrev tidigare i somras skulle det troligen bli litet färre blogginlägg under sommaren på grund av allt jag måste ta reda på innan jag tar ytterligare steg härifrån. Åskovädren bidrog också till att jag fick stänga av datorn helt och hållet under flera kvällar.

Att lämna en bekant tillvaro och "hoppa ut" i det okända är utmanande och läskigt. Och det verkar vara det jag kommer att göra framöver. Och om jag dragit benen efter mig litet grand - helt enkelt för att det är läskigt - fick jag ett mycket tydligt tecken häromdagen att det nu verkligen är dags.

Min hyresärd hade lämnat ett meddelande på min telefonsvarare att hon och hennes man skulle visa min, och troligen grannens lägenhet, i huset där jag bor för en eventuell köpare av huset. Mina hyresvärdar har ekonomiska problem och vill sälja byggnaden. Jag har vetat att de tycks ha det litet kärvt genom en hemsida där man kan kolla "public documents" som finns hos Siskiyou County. Detta är alltså tredje bostaden jag hyr som är på väg att gå omkull. Idag skall de möjliga köparna komma och titta på lägenheterna. Tala om tydligt tecken att inte stanna kvar här!! Är man vaksam på sådana här tecken kan man ofta se en röd tråd efteråt som visar på den vägledning som kommer. Och det här var solklart.

Eftersom jag absolut inte vill bli fast i någon bostadskonkurs eller försäljning där man inte vet vad som händer med huset har jag nu satt upp målet att vara härifrån i slutet av september. Det finns fortfarande en hel del oklara saker kring vad jag skall göra med mina saker men jag har listor och massor med information som nu kan börja omsättas i praktiken. Och min chef vet om vad jag kommer att göra. Jag får skriva mer om allt som kommer att hända framöver.

Jag är i en unik situation och kan egentligen göra vad jag vill - om jag vågar. Jag har inga band till Weed/Mt Shasta mer än mitt arbete och jag har ingen familj jag behöver ta hänsyn till. Och tecknen finns där. :) Dags att hoppa!

Bilden lånad från nätet.

Sedan jag skrev inlägget om att det är dags att hoppa ut i det okända har mina hyresvärdar varit här och de hade med sig de eventuella köparna av huset - vet dock inte alls om det blir en försäljning just nu eller senare. Det var ett gift par som kom och tittade på huset och hustrun var inte helt okänd eftersom det var en före detta arbetskollega. :) Vi skrattade gott och gav varandra en kram när vi såg vilka vi var. Världen är liten ibland.

Många människor följer mest sin hjärna och fattar bara beslut utifrån det som verkar logiskt. Så gör inte jag. Jag har sedan jag var ungefär 25 följt mitt hjärta, min intuition och magkänsla så gott det går och dessa är ofta inte alls lika logiska. Det var så jag kom till USA för 18 år sedan. Och jag har inte ångrat ett dugg att jag valde att följa min intuition. Nu verkar det som om det är dags att följa den igen även om hoppet denna gången känns mycket mera utmanande. Då, för 18 år sedan, hade jag kvar min lägenhet i Kärrdal under flera år och jag kom till Michael och hans hem. Jag var (mest frivilligt) arbetslös i Sverige medan jag nu har ett arbete. Och jag är äldre nu. Men ändå vet jag att något "större"än mig vill att jag prövar mina vingar ordentligt nu.

Igår var jag hembjuden till min vän J och en annan kvinna C (som jag träffat några gånger) var också där. C och jag pratade om detta med att flytta och lämna något tryggt och invant. Hon känner också inombords att det är dags att ge sig av härifrån och hon vet också att hon måste hoppa utan en massa säkerheter. Och även hon har känt att september är någon slags "kritisk tid". För mig känns det viktigt att ha sådana samtal och veta att jag inte är ensam. Och hon är äldre än mig.

Den allra viktigste anledningen för mig att lämna Kalifornien är alltså min intuition och inre känsla. Låter troligen väldigt flummigt för en del men för mig är det helt naturligt.

En annan stor orsak är torkan i Kalifornien. Den blir inte bättre utan tvärtom sämre. Stora skogsbränder härjar nu i delar av Kalifornien och de blir fler för varje år som torkan fortsätter. Minnen från storbranden i Weed förra året finns fastetsade inom mig. Jag vill inte vara med om att leva i en miljö där det inte finns tillräckligt med vatten. Det finns redan städer och områden i Kalifornien som inte har rinnande vatten. Det är svårt att ens föreställa sig hur det skulle vara.

En annan orsak har sitt ursprung i Japan. En orsak som vanliga massmedia inte längre skriver om men som pågår dag och natt sedan 2011 - den stora jordbävningen i Japan som orsakade kärnkraftsolyckan. Väldigt få har skrivit om hur katastrofala effekterna egentligen blev av denna olycka. Förutom Japan blev hela USAs västkust mycket hårt drabbad och fortsätter att se effekterna. Det radioaktiva molnet kom hit bara ett par veckor efter olyckan. Och det radioaktiva vattnet fortsätter att strömma ut i Stilla Havet, dag och natt 365 dagar om året. De olika djuren som lever i havet har påverkats av mystiska sjukdomar och hela arter har dött. Självklart påverkar det radioaktiva även oss människor genom luften vi andas, maten vi äter och vattnet vi dricker.

Kalifornien har en stor påverkan på övriga USA och det som sker här brukar ofta litet senare komma till resten av USA. Alldeles nyligen skrev Kaliforniens guvernör under en lag som gör det till ett tvång att vaccinera barn för att de skall kunna gå i vanliga skolor (alltså tvångsmässiga vaccinationer). Tidigare har föräldrar kunnat ange till exempel religion som en anledning att inte behöva ta vaccinationer. Nu gäller enbart mycket strikta medicinska orsaker. Många människor har reagerat mycket starkt på detta och jag skulle inte alls bli förvånad om vissa flyttar från Kalifornien på grund av detta. Och i kölvattnet på denna nya lag kommer troligen en liknande lag för vuxna - den har redan ett nummer och väntar på att behandlas. Jag vet att många förespråkar vaccinationer men jag gör det inte i den utsträckning som nu är. Tvångsmässiga vaccinationer vill jag inte vara med om.

Eftersom mitt hopp inte ger helt klar "vägledning"ännu blir det troligen ett hopp i mer än ett steg. Jag får återkomma om detta litet senare. :)

Berget Mt Shasta kommer jag att sakna. Den saken är klar. Den här bilden togs i november 2012 i Lake Shastina när vi fortfarande hade mer nederbörd.

Igår var jag hos doktorn. Inte för att jag var sjuk utan helt enkelt för att "rengöra"öronen. Gör det hellre hos en profesionell person än försöker själv. Jag blir otroligt yr när vatten sprutas in i öronen.

Läkaren jag var hos är den enda öron/näsa/hals-doktorn i Mt Shasta och i det här området. Han kan verkligen sin sak och använder något instrument som helt enkelt suger ut vaxet i örat med luft. Väldigt enkelt och snabbt.
Han är en privatläkare och tar bra betalt för sina tjänster. Igår blev det rätt mycket dyrare än när jag var där för litet drygt ett år sedan. De hade tydligen inte höjt sina priser på länge och tyckte att det var dags nu.
Jag har en sjukförsäkring genom mitt arbete men den här läkaren ingår inte i försäkringsbolagets "preferred providers" vilket innebär att jag inte får en enda dollar i ersättning utan får betala allt ur egen ficka. Jag har ingen aning om vad ett liknande besök kan kosta numera i Sverige men jag fick betala runt 1200 svenska kronor för detta mycket snabba besök som bara kanske tog ca 5 minuter. Det är rätt saftigt.

Bild av mottagningen från förra året när jag var där. Igår tog batterierna slut i kameran så kunde inte ta någon bild.

När jag först kom till USA hade jag faktiskt ingen aning om att hela sjukvårdssystemet var så annorlunda jämfört med hur det är i Sverige, det vill säga att man måste ha någon form av sjukförsäkring för att inte gå bankrutt om man blir sjuk och måste uppsöka sjukhus. Jag var tvungen att besöka läkare flera gånger i början av min tid i USA på grund av allvarliga förkylningar och det enda jag hade ifråga om försäkring var via min hemförsäkring som jag fick förlänga. Detta var när jag var här som turist.

När jag var elev vid skolan med ett studentvisum var jag tvungen att ha en försäkring som skolan tecknade. Då var den billig och kostade bara ca $50 per termin. Nu kostar den runt $1000 per termin vad jag minns.

Har man ingen sjukförsäkring kan det bli mycket, mycket dyrt vilket Michael fick erfara. Han hade haft en hjärtinfarkt som 50-åring och kunde inte teckna en försäkring på grund av "pre-existing conditions" så när han fick problem med hjärtat 2002 och fick åka till Redding för att få "stents" insatta blev det astronomiskt dyrt. Räkningen han fick uppgick till $80,000! Ingenting han kunde betala så han fick hjälp via något som heter Medical.

När The Patient Protection and Affordable Care Act kom till trodde nog många att det skulle bli väldigt enkelt och billigare för de allra flesta. Det var onekligen en sanning med modifikation. De som hade "pre-existing conditions" kunde nu teckna en sjukförsäkring vilket givetvis var mycket bra men många fick mycket höjda premier för sina sjukförsäkringar. Något som jag tror många var helt oförberedda på. En del fick också sänkta premier men att det blev så "affordable" som det utlovats av mannen i det stora vita huset stämmer inte. Det vanliga - om man inte har en försäkring via sitt arbete - är att man betalar många hundra dollar i månaden för sin försäkring, det vill säga allt mellan ca 2000-5000 svenska kronor och kanske ännu mera ibland.

Något som USAs nationella sjukförsäkring innehåller är att den är tvingande vilket innebär att man måste ha en försäkring. Har man inte det får man betala böter. För 2014 är böterna låga men de stiger snabbt till flera hundra dollar de följande åren.
http://www.fool.com/personal-finance/taxes/2015/07/18/66-million-people-just-learned-the-hard-way-how-mu.aspx

Bilden lånad från nätet.

USA behövde en förändring för hela sitt sjukförsäkringssystem men jag tror inte att det vi har nu är det som folk längtade efter. Kanske det kan förbättras framöver.

I början hade regeringens hemsida där man kunde ansöka mycket stora problem och det blev snart ett stående skämt. Även Grumpy Cat försökte men lyckades inte. ;)

Hettan har varit påtaglig de senaste två dagarna här i Weed och min utomhustermometer har visat +36 både igår och idag. Frampå eftermiddagen blir det onekligen varmt och instängt inomhus, men jag håller mig hellre inomhus när det blir så här varmt.

Igår utlyste Kaliforniens guvernör, Jerry Brown, en "state of emergency" i hela Kalifornien på grund av alla de bränder som pågår just nu. "California's severe drought and extreme weather have turned much of the state into a tinderbox," sade Jerry Brown.
Just nu finns mellan 8000-9000 brandmän i Kalifornien och de har att göra. Runt 18 bränder av olika storlek brinner från norr till söder. En av de största, Rocky Fire, startade i onsdags och spreds explosionsartat på bara en dag. Just nu är det den största. Den uppgår till 27,000 acres = det motsvarar litet drygt 2 stycken Uppsalastäder och den fortsätter att växa och är bara kontrollerad till 5%.
Här kan man läsa om de bränder som bekämpas av CalFire - Kaliforniens brandkår: http://cdfdata.fire.ca.gov/incidents/incidents_current
Den här hemsidan visar olika slags "incidents", mest skogsbränder just nu, för hela USA: http://inciweb.nwcg.gov/
Och den här hemsidan hittade jag förra sommaren när vi hade så många bränder på nära håll. Där ser man bland annat prognoser för röken från bränderna: http://californiasmokeinfo.blogspot.com/

Idag var det påtagligt disigt kring berget och så här såg det ut i kväll.

Med den hetta som vi haft och har, torkan och många åskoväder med blixtnedslag är det inte konstigt att denna stat tycks "brinna upp" just nu. Den insats som brandmännen gör är nästan omänsklig och de är hjältar. Och jag är tacksam varje dag som jag kan ha mina fönster öppna på kvällen och natten utan alltför mycket rök.
Moln i kvällssolen.

Minns ni den katastrofala branden, the Boles Fire, i Weed i september förra året som ödelade stora delar av min lilla stad? Jag klarade mig som tur var utan att förlora hem och ägodelar men jag lämnade Weed och visste inte när jag stängde ytterdörren om jag skulle återse mitt hem eller inte. Flera av mina kollegor förlorade sina hus i branden. Ungefär 150 hus brann ner - mest privatvillor - och även om viss återbebyggelse har skett är Weed sig inte likt. Jag skrev om branden här och här.

För någon vecka sedan kom en preliminär dom för den yngre man som låg bakom branden. Den här branden var alltså inte en "vanlig" skogsbrand men den fick ett ödesdigert förlopp på grund av torkan och den starka blåsten som vi hade just den dagen. Ronald "Beau" Marshall dömdes till 3 års fängelse. För mig är det ett skämt med tanke på hur stora skadorna blev jag tror att många känner likadant. Och troligen är han ute ur fängelse mycket snabbare än så.

Exakt vad som hände får vi nog aldrig veta. Ronald Marshall säger att han startade en liten eld för att hålla sig varm tidigt på morgonen dagen då branden bröt ut och han trodde att han hade släckt den. Andra säger att han ville starta en brand för att han inte fick hyra en lägenhet i det lägenhetskomplex som finns där branden satte igång.
Yreka News hos Facebook har skrivit om domen och det som påstås ha hänt - man behöver inte logga in för att läsa utan det går bra att klicka på länken: https://www.facebook.com/Yreka.News/posts/394393167416968

Våra små städer har inte alls samma kriminalitet och brottslighet som större städer har men det har ändå hänt dramatiska saker de senaste 2 veckorna i Mt Shasta-området.

För ett par veckor sedan stal en man från Shasta County (som ligger söderut) en bil som han körde till staden Dunsmuir som ligger strax söder om Mt Shasta. Det polispådrag som fanns där var av det större slaget. Det hela slutade med att mannen sköts till döds och man utreder nu vad som egentligen hände. http://www.actionnewsnow.com/news/matthew-graham-shot-and-killed-in-dunsmuir/

Och i förra veckan jagade polisen en bil på motorvägen eftersom mannen i bilen smitit från poliserna när de ville kolla varför den var parkerad utmed vägen. Polisen lade ut en så kallad "spike strip" för att stoppa bilen och när bilen väl stannat vidtog "combat shooting" och mannen dog. Även den här händelsen utreds just nu.

Sådana här händelser är mycket ovanliga där jag bor och att ha två sådana inom ett par veckor är något vi inte alls är vana vid. En del personer lämnar till och med sina hus och bilar olåsta i vissa områden eftersom brottsligheten är låg. Vapen finns som bekant i USA men jag läser om liknande händelser i Sverige där vapen väl inte är lagliga att köpa så som i USA.

Idag var luften litet klarare och jag kunde se berget. Det har blåst en del och det går att andas. :) Vi får vara tacksamma för varje dag som röken inte finns här. Jag tänker på de som har fått fly sina hem undan de stora bränderna. Jag vet hur det känns.

På tal om poliser - en av mina favoritfilmer är "Thelma and Louise" där de båda damerna verkligen utmanar "lagens långa arm". :)

Med bränder runt omkring oss har Weed svepts in i ett rökdis de senaste dagarna som gör att allt ser litet annorlunda ut.

Att inte se himlen även om det inte är molnigt.
Att inte alls se berget trots att man vet att det finns där.
Att se röken mellan husen och träden tvärs över gatan.

Röken sticker i näsan och halsen och jag befinner mig utomhus så litet som det går. Idag efter jobbet åkte jag till min bank och posten och jag som annars brukar promenera mellan olika platser "downtown" Weed åkte bil.

Det är så många bränder i nordligaste Kalifornien att jag har tappat räkningen. Jag har flera hemsidor jag brukar titta på - länkade till några av dem häromdagen - och det är överväldigande att se alla skogsbränder.

Jag har en länk i högerspalten till en webkamera som visar berget - när det är dagtid förstås ;) - och den brukar jag kolla med jämna mellanrum eftersom jag numera inte ser berget särskilt bra från min bostad.

Berget syntes litet mitt på dagen men senare på kvällen hade det faktiskt helt försvunnit.

Solen såg ut som en blodapelsin i kväll där den lyste genom rökdiset.

Idag såg vi litet blått på himlen men frampå senare eftermiddagen var det återigen dags för det välbekanta rökdiset att dra in över Weed. Prognosen visar inte på någon stor förändring de närmaste dagarna. Det är en underlig känsla att inte kunna se lika långt som vanligt. Litet som när det är dimma.

Till nästa granne är det i alla fall klar sikt. :) Under sommaren har det tillkommit ett litet hus på deras tomt och efter ett samtal med en av lärarna inom skolan, som hade pratat med dem, visade det sig att de skulle ha höns.

Huset har ett fönster på andra sidan och en dörr för människor och en mindre dörr för hönsen på varsin sida.

Arbetet med det lilla huset har framskridit och förra söndagen såg jag sex hönor som släpptes ut i den inhägnad de skapat där huset står. Litet orolig hade jag varit att de skulle ha en tupp men som tur är har jag inte hört något galande ännu.
En bit bort från mitt hus finns det också hönor och där har de även en tupp. Trots att det huset ligger precis bredvid ett lägenhetsområde.

Jag kan inte bestämmelserna i Weed och exakt vad som gäller beträffande djurhållning men tuppar borde inte få finnas i ett område där många bor. För flera år sedan ringde jag faktiskt till polisen när jag bodde i en annan del av Weed, där det också fanns en tupp i närheten, och då sade man att det inte var tillåtet.
Hur som helst så är mina grannhönor tysta och idag var de ute en stund och pickade. Jag kan bara se dem från övervåningen så fick ta bilderna genom fönstret.

Minns ni låten "Hönan Agda" som Cornelis sjöng? Litet småfräckt i hönsgården. ;)

Hur känner ni när det gäller att prata inför andra?
Jag var under många år skräckslagen om jag var tvungen att stå inför en grupp och tala om något. När jag gick i skolan i Sverige var det sällsynt att vi fick hålla anföranden och det blev otroligt stort de få gånger vi faktiskt gjorde det. Tror att det är annorlunda numera i den svenska skolan. Rätta mig om jag har fel.

I den amerikanska skolan är det vanligt att eleverna får prata inför klassen och vår skola har så kallade "speech"-kurser varje termin. En av mina första terminer som elev inom skolan gick jag en sådan kurs och det var mycket lärorikt och bra. Att prata på engelska inför klassen var givetvis ytterligare en utmaning men läraren vi hade var riktigt bra och han gav mig alltid uppmuntran vilket hjälpte. Men nervös var jag och det kändes obehagligt att ha alla ögon riktade mot sig.

Medan jag bodde i Sverige gick jag faktiskt en kurs (hos någon av kursverksamheterna) i att tala inför andra men den hjälpte mig i stort sett inte alls. Jag var otroligt nervös och tyckte att min rädsla inte alls blev mindre.
Hemma fanns motsatsen till mig, nämligen min pappa. Han älskade att hålla föredrag och tyckte om att få den uppmärksamheten från en publik. Han var en mycket duktig föredragshållare och fick chansen att prata inför publik på många olika håll i landet. Under flera år höll han hundratals föredrag för sitt arbete vilket säkert bidrog till hans säkerhet.

I USA verkar många människor relativt enkelt kunna ställa sig inför en grupp och prata rätt obehindrat och det gäller både barn och vuxna. Det är en del av det amerikanska samhället och den amerikanska kulturen som känns positiv tycker jag.

Jag glömmer aldrig när jag gick på Friskis och Svettis i Stockholm och ledaren för vår grupp ville prata litet efter passet. Han var väldigt utåtriktad och trevlig men responsen han fick från gruppen var i stort sett lika med noll. Ingen verkade våga säga något. Och jag tror inte att det berodde på att folk var slutkörda utan helt enkelt för att man inte vågade.
Vid ett tillfälle fanns tre amerikaner med som besökare under passet och då fick ledaren verkligen respons. För dem var det helt naturligt att man samtalade om ditt och datt och det var inget konstigt eller besvärligt. Vi andra (svenskar) följde förundrat samtalet. ;) Det var ett tillfälle när jag insåg att amerikaner har lätt för att prata med i stort sett vem som helst.

Nu under sommaren har videokonferensteknologin bytts ut till stor del i våra klassrum (i den byggnad där jag arbetar) och de lärare som skall börja undervisa nästa vecka behöver små "träningspass" för att kunna genomföra sina kurser. Det föll på mig att hålla dessa anföranden och idag pratade jag inför en grupp lärare. Några hade till och med varit mina lärare när jag var elev - det kändes litet lustigt med de ombytta rollerna. Jag hade varit litet nervös inför det hela men inte alls så att jag kände mig hindrad av nervositeten. Och när jag väl stod inför lärarna kom det jag skulle säga naturligt och det kändes roligt.

Efteråt slog det mig att jag förändrats väldigt mycket under mina år här och det kändes som ett bra betyg. :)

Tur att jag inte behövde dricka alkohol för att klara av anförandet idag. ;)

Det damp ner ett email idag från en av mina fina bloggvänner. Hon undrade var jag höll hus. Tack A! Jodå, jag lever fortfarande. ;) Den senaste veckan har det dock varit väldigt mycket att göra på jobbet och det har blivit övertid och varit fullt ös precis hela dagarna.

Våra nya, "uppgraderade" rum i min skolbyggnad var inte roliga att ha att göra med i måndags. Två helt nya delar av utrustningen hade av någon märklig anledning slutat att fungera över helgen. Hur det ens är möjligt förstår jag inte. Andra saker gick också snett med våra rum och rum på skolans andra "campus" i Yreka. Problemen fortsatte igår kväll när jag jobbade och även idag. Vid det här laget känner jag mig rätt utmattad faktiskt.

Och jag håller på med olika förberedelser hemma inför mitt "hopp" framöver. En biljett är faktiskt bokad till slutet av september och jag hade mil hos United vilket gjorde att jag bara behövde betala en mindre summa för skatter och avgifter. Min första anhalt kommer att bli Sverige eftersom jag måste ta tag i olika saker där på plats. Saker jag inte kan göra från USA.

Numera är det inte lika lätt för mig att stanna i Sverige eftersom jag inte har någon naturlig plats att "landa på" efter det att min mamma gick bort. Men jag har några goda vänner som har sagt att jag är välkommen. Sedan finns givetvis även Airbnb där man kan hyra rum och bostäder för kortare och längre tid. Airbnb är inte alls lika stort i Sverige som det är i USA men det börjar komma mer och mer även i Sverige.

Jag har inte varit i Sverige under någon längre tid sedan 2001 så det kommer att bli mycket konstigt och ovant att stanna mer än 2-3 veckor. I skrivande stund har jag ingen aning om hur det kommer att kännas. Jag är mycket väl medveten om att det land jag bodde i inte längre finns och att Sverige har förändrats väldigt mycket bara de senaste 2-3 åren. Jag har absolut inga rosenröda bilder av hur det är i Sverige. Om jag kommer att stanna i Sverige står skrivet i stjärnorna. Men då jag känner att det är dags att lämna Kalifornien (här skrev jag om olika anledningar) är Sverige en naturlig plats att komma till i alla fall till att börja med. Och kanske jag kan plocka svamp i höst. :) Något jag saknat sedan jag bodde i Sverige. Den svenska naturen har jag saknat under 18 år.

Eftersom jag inte vet exakt hur saker och ting kommer att utvecklas har jag bestämt mig för att inte dra med mig allt jag har till Sverige just nu utan kommer att finna andra lösningar här i Weed/Mt Shasta-området under en period i alla fall. Man kan inte börja skicka saker tvärs över halva världen när man inte har exakta planer.

Jag skall villigt erkänna att det känns både konstigt och nervöst att stå inför denna stora förändring men Weed känns som en återvändsgränd.

Förra veckan hade vi faktiskt flera dagar med klar luft och det var underbart att se berget och kunna andas luft utan röklukt. Sedan några dagar har det dock blivit värre igen. Idag ser man inte berget överhuvudtaget och det stack i näsa och ögon av rök den korta promenaden hem från skolan. Bränderna brinner fortfarande och det kommer nog att finnas rök här under lång tid framöver. Varmt har det varit också med över +30 de senaste dagarna. Och inget regn syns till alls.

Sverige lär ha ett rekordår med svamp oå grund av mycket regn så vem vet, kanske det går att hitta trattkantareller. En av mina favoritsvampar som jag plockade mycket av när jag bodde där.

Bilden lånad från nätet - By Amphis (Own work) [Public domain], via Wikimedia Commons.

Vilken vecka det har varit på jobbet. Problem med våra klassrum och en ny person (tillfälligt anställd) som nu måste få träning på vad jag gör och vad min kollega gör. Jag hinner egentligen inte alls med det jag borde göra innan jag lämnar skolan. Igår somnade jag så fort jag lade huvudet på kudden. :) Att ta en längre "semester" som jag nu kommer att göra känns litet utmanande (därav en del av fjärilarna i magen som jag har) men vi (classified employees) kan inte enkelt ta tjänstledigt under en längre tid. Man måste kunna visa på studier eller annat man skall göra som har att göra med det man arbetar med. Att följa den inre känslan och sitt hjärta är inte riktigt godtagbara skäl.

Jag fick kontakt med en kvinna på en annan avdelning inom skolan under sommaren och hon och jag pratade en hel del om det där att följa sitt inre. Hon förstod precis vad jag känner eftersom hon är likadan och det är fint när man stöter på andra som kan se "the bigger picture". Visavi vår personalavdelning gäller mer "normala" anledningar att lämna skolan. :)

Minns ni allt det jobbiga jag gick igenom i våras visavi USAs skatteverk? Jag skrev om det här, här, här och här.
Det min advokat sade då var att trots att jag betalade straffavgiften och mina deklarationer gjordes om fanns inga garantier att skatteverket inte ville ha mer information från mig. Tydligen finns aldrig några garantier när man går med i "programmet" jag gick med i. Fortfarande vet vi inte om de godkänt mig eller inte.

Men skatteverket har i alla fall arbetat med min "lunta" eftersom jag fick ett brev för ett par veckor sedan som sade att 2014 års deklaration var "amended", dvs omgjord. Och under den gångna veckan kom två checkar (som bekant är checkar ett mycket utbrett betalningssätt i USA fortfarande) från skatteverket med den återbäring som de var skyldiga mig. När deklarationerna gjordes om för 2012 och 2013 visade det sig att skatteverket var skyldig mig ungefär $100!!! En rent löjlig summa i relation till den mycket stora summa jag fick betala till dem. Och igår låg ytterligare ett par brev i brevlådan som bekräftade återbäringen och en bekräftelse av straffavgiften. Jag ringde upp min advokat för att kolla att jag faktiskt inte var skyldig något vilket han bekräftade och han sade "we have never seen the kind of letter before that you have received". Jaha, vad betyder det? Advokaten skulle kolla med sin chef nästa vecka så vi får se om jag får någon mer information. Fortfarande vet vi alltså inte om skatteverket verkligen godkänt mig eller inte men advokaten verkar tycka att det är ett gott tecken i alla fall att checkarna och breven kommit. Bra också att jag kan lösa in checkarna innan jag åker från Kalifornien.
Den här känslan av att inte veta har jag levt med sedan mars i år och det har varit utmanande minst sagt.

Min uppfattning om hur man bedriver "verksamheten" i USA illustreras bra av den bumper sticker som jag såg tidigare i våras. ;)

Det är inte varje dag man kan läsa om Siskiyou County i en stor, svensk dagstidning. I går hade DN en artikel i sin nättidning som berättade om en vargflock i det "glesbefolkade länet Siskiyou County". "Shasta Pack" kallas vargflocken efter berget Mount Shasta. Flocken består av två vuxna vargar och fem vargungar. http://www.dn.se/goda-nyheter/forsta-vargflocken-i-kalifornien-pa-100-ar/
Artikeln nämner att det för några år sedan syntes en ensamvandrande varg som rörde sig mellan Kalifornien och Oregon. Jag minns att jag läste om denna varg och att en hel del personer såg den. Litet spännande är det tycker jag att vi nu har en vargflock i nordligaste Kalifornien.

Eftersom det är så få personer som bor här finns självklart förutsättningarna för stora områden där vargarna kan röra sig. Tydligen bor det bara 2,8 invånare per kvadratkilometer i Siskiyou County vilket inte är mycket. I Los Angeles County däremot bor det 934 invånare per kvadratkilometer.
När jag läste om hur glesbefolkade vi faktiskt är (självklart vet jag att det bor väldigt få här) kände jag hur mycket jag uppskattar detta. Trots få affärer och ett mycket begränsat utbud av i stort sett allt.

När jag först kom hit var det en stor omställning från att ha bott i Stockholmsområdet hela mitt liv. Jag var en storstadstjej som var van vid bussar, tunnelbana och massor med affärer. Nu skulle jag aldrig vilja bo i Stockholmsområdet igen. Nej tack, det är alldeles för stort och för många människor. Och för dyrt. Jag uppskattar de stora ytorna vi har här i Siskiyou County och att vi aldrig har rusningstrafik eller långa köer.
Att Stockholm bara fortsätter att växa är rätt obegripligt tycker jag. Visst finns det arbeten där men att människor är villiga att betala miljoner för en liten lägenhet är absurt. Jag pratade med min goda vän I igår via Skype (det är henne jag kommer att bo hos till att börja med) och hon berättade om en bekants dotter som köpte en lägenhet någonstans i Stockholm för 1,5 miljoner. Lägenheten är på 11 kvm! Hur bor man ens på 11 kvm och varför betalar man 1,5 miljon?

Det finns stora områden i västra USA där det bor väldigt få människor. Nordligaste Kalifornien är ett sådant område. Staten Montana har också en liten befolkning. De har ungefär samma befolkningstäthet som Siskiyou County med bara litet drygt 1 miljon människor i hela staten. Montana är den fjärde största staten i USA och bara Alaska, Texas och Kalifornien är större.

Efter 18 år i glesbygden vill jag inte bo i en större stad igen. Det får gärna också finnas natur alldeles inpå knutarna. :)

Eftersom berget dolts i brandrök på sistone får det bli en bild från några år tillbaka. Den visar bra på hur stora vyer och vidder vi har här.

En av mina favoritstäder i Europa är Salzburg. Jag var där 1979 på språkresa under tre veckor tillsammans med en god vän. Vi ville bättra på vår tyska och se vackra Österrike.

Vi fick bo hos två litet äldre kvinnor - en dotter och hennes mamma. Tyskan vi hörde runt omkring oss var inte skoltyskan vi var vana vid utan "schwizerdeutsch" som helt klart var svårare att förstå. Allteftersom dagarna gick klarade vi dock av att prata allt bättre och förstå mer och mer av vad som sades.

Som jag nog skrivit om här på bloggen tidigare var jag helt betagen av filmen "Sound of Music" som liten. Jag såg den på bio flera gånger och musiken från filmen spelades oavbrutet hemma och jag brukade sjunga till den. Det är den enda LP-skiva jag har slitit ut. :) Jag har sett filmen flera gånger även som vuxen och självklart såg min kompis och jag filmen på en biograf i Salzburg.

Har man sett Sound of Music känner man igen sig när man besöker Salzburg. Det är en vacker stad som är fantastiskt lummig och grön med floden Salzach som går rakt genom den. Vi bodde en bit utanför staden och fick ta en buss dit.
Wolfgang Amadeus Mozart föddes i Salzburg och hans födelsehus är ett museum som vi besökte. Huset ligger i Altstadt (gamla staden), en mysig del av staden med smala gränder.

I år firar Salzburg litet extra eftersom filmen Sound of Music fyller 50 år. http://www.dn.se/resor/osterrike/salzburg-firar-sound-of-music/
Det finns alltid turer som tar turister till de platser som syns i filmen men i år verkar det vara litet extra uppmärksamhet på grund av jubiléet.

Jag visste faktiskt inte att filmen bygger på en sann historia om familjen von Trapps liv och flykt från Österrike. I filmen flydde man undan nazisterna över bergen till Schweiz men i verkliga livet åkte familjen till Italien och sedan till USA. Som vanligt ändrar man en historia för att passa Hollywood bättre. Här är en hemsida som berättar om bakgrunden till filmen: http://www.archives.gov/publications/prologue/2005/winter/von-trapps.html

Filmen Sound of Musicär en klassiker som generationer har sett och fascinerats av och den har satts upp som musikal ett otal gånger. Den har även vunnit flera Oscars och andra priser.

En av de allra mest kända sångerna från filmen - Do Re Mi där vi får lära oss sjunga med Maria. :)

Även TVs "Friends" får med Sound of Music på ett hörn med Chandlers speciella sätt att betona ord. ;)

... var en av mina favoritböcker när jag var yngre. Jag minns att jag plöjde igenom boken och att den tog slut för snabbt. :) Det var så med vissa böcker.
Jag brukade låna många böcker i Brageskolans bibliotek där det doftade så som bibliotek kan göra. Det var den där speciella bokdoften som följde med mig hem med låneböckerna.

Jag kom ihåg just den boken när jag tittade ut genom fönstret alldeles nyligen och såg fullmånen. Den lyser mellan molnflaken och det är fortfarande varmt trots att det är mitt i natten. Det blåser varma vindar i kväll och Weed lever upp till sitt rykte som en stad med kraftiga vindar.
Meteorologerna tror till och med att det kan komma litet regn men det tror jag först när jag ser eller hör eventuella regndroppar. Chansen till regn har minskat sedan de började prata om denna front för ett par dagar sedan. Det brukar vara så numera i torkans Kalifornien. Tänk om det det kunde regna ordentligt så att bränderna släcktes.

Trots ytterligare en intesiv vecka återigen på jobbet åkte jag in till Mt Shasta på eftermiddagen för att handla. Många turister verkar vara här på besök och det är mer människor än vad det brukar vara.
Berget hade de välbekanta molnen som signalerar en väderfront. Man måste passa på att fota när de syns eftersom de kan vara borta efter bara en liten stund.

Det blev egentligen inget av regnet som utlovats för några dagar sedan. Berget Mt Shasta fick tydligen litet regn men Weed fick kanske 10 regndroppar. Torkan fortsätter alltså och likaså bränderna. Vindarna måste dock ha vänt eftersom berget har synts den senaste tiden.

Vi har fortfarande vatten och skolan har oförtrutet fortsatt att vattna gräsmattorna under sommaren. Dålig stil tycker jag men tydligen är de gröna mattorna värda mer än att ta ansvar för hur mycket vatten som används.
Andra delar av Kalifornien har riktigt ont om vatten och får snåla mer än vad vi gör. Jag har dock sett att en del privatpersoner i Weed låter sina gräsmattor bli bruna. Det känns bra att det finns förståelse för hur allvarligt det är.

Precis som i Sverige, säljs det stora mängder vatten på flaska här i USA. Jag kommer nog att återkomma till detta eftersom man planerar att sätta igång en fabrik i Mt Shasta som kommer att använda vårt vatten för tillverkning av vatten på flaska och även andra drycker. Och detta mitt under den värsta torkan som Kalifornien varit med om.

Jag köper i stort sett aldrig vatten på flaska eftersom det känns som ett otroligt resursslöseri. Jag fyller hellre en glasflaska med kranvatten och återanvänder glasflaskan om och om igen. Men raderna är långa i affärerna av flaskor med vatten.
Något som säljs här är destillerat vatten som också används som dricksvatten. När jag först kom hit gjorde Michael sitt eget destillerade vatten med hjälp av en maskin. Jag tycker att destillerat vatten har en underlig smak och "konsistens" eftersom alla mineraler försvinner från vattnet under processen. Men, som sagt, detta slags vatten säljs i vanliga mataffärer. I Sverige verkar destillerat vatten mest säljas på Apoteket och kostar en hel förmögenhet. Om jag köper fyra liter av detta vatten kostar det mig inte mer än kanske 9 kronor.

Något annat som också säljs antingen utanför mataffärerna eller inne i butiken är "blocks of ice" eller "crushed ice". Det är väldigt vanligt och framför allt under sommaren tycks denna is ha en stor åtgång. Den förvaras i denna sortens "frysdisk" som man ser litet överallt.

Vatten är den godaste drycken tycker jag och den enda jag egentligen dricker. Det är bara att hoppas att vattnet inte helt tar slut här i Kalifornien.

Den gångna veckan var intensiv eftersom jag skulle göra mitt dagliga arbete och samtidigt försöka avsluta så mycket jag kunde. Den nya tillfälliga personen skulle också ha en viss fortsatt genomgång inom vår avdelning.

Igår var dock min sista dag inom skolan vilket just nu känns overkligt. Jag har haft College of the Siskiyous som mitt andra hem under större delen av min tid i Mt Shasta/Weed-området. Under åren 1998-2002 var jag internationell elev där och från 2005 har jag arbetat inom Distance Learning-avdelningen med ett kortare avbrott i slutet av 2006/början av 2007 när jag flyttade till Oregon. Det var precis då jag startade den här bloggen. Mitt Oregon"äventyr" blev dock inte långvarigt eftersom Michael oväntat gick bort i slutet av februari 2007 och jag återvände till Mt Shasta och Weed.

Inte konstigt att jag har många olika känslor och tankar just nu som jag måste bearbeta. Man skapar definitivt emotionella band till en plats som haft så stor plats i ens liv som denna skola har haft i mitt.

Igår blev det många kramar och det värmde att höra kommentarer som "What are we going to do without you?" och "You cannot leave". Jag slutar ju inte på grund av att jag tycker illa om mitt arbete utan på grund av att jag känner att jag dels måste ta tag i vissa saker i Sverige under en längre tid än bara 2-3 veckors semester och på grund av min magkänsla, "inre signaler" och situationen i Kalifornien.

Det var tårta i överflöd som vi kunde mumsa på. Jag fick en mycket fin bok med bilder av berget Mt Shasta och som sagt många värmande kramar och kommentarer. Det kännns fint att det jag gjort inom skolan uppenbarligen har uppskattats.

Nu kommer jag att ha några veckor med mera tid att göra det jag måste göra innan jag åker i slutet av september. Det verkar också som om flera personer som jag arbetat med vill att vi skall äta lunch eller middag tillsammans innan jag ger mig av.

Det är långhelg i USA eftersom måndag är en helgdag. Labor Day firas då och det är den sista "sommarhelgen". Det kommer onekligen att kännas konstigt att jag inte skall till jobbet på tisdag och troligen kommer det att ta litet tid att bearbeta känslorna att jag nu lämnar skolan och det jag gjort där.

Vädret har helt plötsligt svängt och de senaste två dagarna har det varit mycket svalare. Igår regnade det till och med en del på kvällen. Idag har solen skinit igen men det har varit mer höstlika temperaturer med bara runt +16 på eftermiddagen. Det verkar dock som om det kommer att bli riktigt varmt igen till veckan med drygt +30 igen under flera dagar.

Eftersom det var kallt i natt kom det litet snö uppe på berget. Litet puder på toppen. :)

Minns ni adventskalendern Trolltider? Det var en av mina favoriter när den sändes 1979 i TV. Söta småtroll som levde i gläntan i skogen.

När jag gick på låg- och mellanstadiet fanns det små troll i plast/gummi som vi flickor lekte med. Trollen hade olika kläder och tillbehör. Efter litet "googlande" fann jag att de tydligen kallas lyckotroll eller Dam troll (efter den danske upphovsmannen Thomas Dam - http://www.damworld.dk/9986264. Fler än jag lekte med dessa. :)

Och John Bauer skildrade troll och andra väsen (tomtar, vättar, älvor, riddare, prinsessor, prinsar, och älg, varg, fåglar, hästar, julbocken och andra djur) på ett fint sätt tycker jag. John Bauer omkom i en båtolycka på Vättern 1918 under en hösttorm.

Internettrollenär dock varken små eller söta. De är - enligt Wikipedia - " personer som skriver på internetfora och liknande i syfte att provocera fram känslomässiga svar, gräl eller utdragna ofruktbara diskussioner som inte leder någon vart".

Jag är med i två olika Facebookgrupper som vänder sig till oss som bor i USA och andra som är på väg hit. Under helgen såg jag ett par exempel på hur internettrollen drog igång hätska diskussioner och provocerade fram många starka reaktioner. Ett inlägg handlade om den så kallade "Confederate flag" som kom till under USAs "Civil War" som pågick 1861-1865. Flaggan representerade "The Confederate States of America". Eftersom jag kan mycket litet om både kriget och flaggan tänker jag inte gå in på det här men flaggan väcker många starka känslor fortfarande i USA. Efter det uppmärksammade skjutdramat i en kyrka i South Carolina tidigare i somras beslutade man att ta ner just denna flagga i staten och även Walmart, Amazon, Ebay och Sears (alla stora affärsjättar) beslutade att sluta sälja flaggan.

Jag håller mig alltid utanför diskussioner och forum där internettrollen härjar. De är rätt lätta att upptäcka eftersom de alltid vrider och vänder på saker och ting och "förgiftar" atmosfären med sina negativa kommentarer.
Som den här artikeln talar om kan man spåra internettrollen och deras beteende. Jag kan bara instämma i det man skriver - ge inte energi till dessa personer utan ignorera deras kommentarer och dras inte med i den hätska och negativa energin: http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/sa-blir-kollegan-ett-internettroll-1/

Jag kom precis tillbaka från en trevlig lunch med en tidigare arbetskollega. Hon är chef för avdelningen "Financial Aid" inom skolan och hon ville bjuda mig på lunch. Vi gick till Ellie's i Weed som har smörgåsar, sallader och liknande. Min almanacka börjar redan fyllas på med olika träffar. :)

Tyst igen

Sådant som är bra att ha

Big sky country

Handdukar och att sy för hand

Tecken

Därför kommer jag att lämna Kalifornien

USAs sjuka sjukförsäkringssystem

Det välbekanta rökdiset

Bakom lås och bom

Allt ser annorlunda ut med röken

Höns som grannar

Våga prata inför andra

Hinner inte riktigt med

Det kom ett par checkar

Vargflocken "Shasta Pack"

The hills are alive...with the sound OF muSIC

Det blåser på månen

H2O

Ett avslutat kapitel

Internettrollen