Att bo i USA

September är en höstmånad i Sverige. Ibland kan det vara brittsommar (Indian summer på engelska) men ofta regnar det en del och dagarna blir kortare.
Man tar fram litet varmare kläder och kan gå ut svampskogen. :) Att vandra i skogen och leta efter svamp brukade jag göra varje höst. Ofta tillsammans med min kompis G som kan svamp. Jag lärde mig mycket av honom.

Jag längtar efter något som liknar höst här. Att inte bara ha sommarkläder. Att se regn. Att känna den där speciella känslan i luften som är en föraning om höst.
Något som händer är i alla fall att dagarna blir kortare. I morse var det påtagligt skumt ute när jag klev upp vid halvsjutiden. Och det blir, tack och lov, mörkt tidigare på kvällarna. Jag säger tack och lov eftersom det har blivit svalare på nätterna då de är längre.
Den kommande veckan kan man absolut inte tro att det är september om man tittar på prognosen för temperaturerna. Det tycks fortsätta vara mellan +30-35 enligt The Weather Channel de kommande 10 dagarna.
Vi har haft så varmt under 2 månader nu. Varje dag. Jag börjar undra om det ens kommer att bli svalare här. Kanske vi kommer att ha julafton med +25. Inget förvånar mig längre.

Trots hettan ser man att träden börjat få litet gula och röda löv. Det kan säkert också bero på torkan men jag antar att träden även följer dygnets längd. Det är konstigt på något sätt att ha sommarhetta samtidigt som hösttecken i naturen. Något stämmer liksom inte. Det är märkvärdigt så mycket vi påverkas av vädret och naturen.

Tog en promenad igår i närområdet och såg rönnbär, vedstaplar och ett mycket bart berg. De som bott här längre än vad jag har gjort säger att de aldrig sett berget så bart som nu i år.
Vedstaplarna är ett säkert hösttecken i mina trakter. Man ser också en hel del pickup trucks som kör omkring och levererar ved eftersom många har vedspisar där jag bor. Kanske vi alla kan spara på både ved och elräkningar denna höst om värmen fortsätter. :)

Och i kväll lyser månen stor och rund. Den ser gul ut. Det lär vara en så kallad supermåne som ser större ut än en vanlig fullmåne. Den här litet suddiga bilden är från igår. Månen ser nästan ut att hänga från en av telefonledningarna. :)

Sådant som tillverkades för 30-40 år sedan höll mycket längre än det vi kan köpa nuförtiden. Och man kanske inte ens behöver gå så långt tillbaka i tiden utan bara 10-15 år.
Mina föräldrars kylskåp höll i mer än 35 år. Ett jag köpte i början av 90-talet höll bara i knappt 10 år. Försäljaren i affären där jag köpte det bekräftade att kylskåp numera byggs för att hålla bara runt 10-11 år.

Ofta när jag läser recensioner om kläder och skor som säljs via nätet kan man se att folk har köpt en viss skomodell under många år och så helt plötsligt tycker de allra flesta att skon inte alls är lika bra längre och att materialet i skon har blivit sämre. Note to self - köp alltid ett extra par om jag hittar en bra sko eller något klädesplagg. :) Jag ångrar varje gång jag inser att en bra sko eller byxa inte finns längre och jag kunde ha haft ett extra par.

Eftersom mycket av det nya inte tycks ha någon vidare kvalitet håller jag troget fast vid en del äldre saker som jag har hemma och som fortfarande fungerar bra. Varför köpa nytt om något fungerar bara för att ha något nytt? Jag vet att många köper nytt när nya modeller kommer ut. Det gör inte jag. Och vissa saker blir allt svårare att hitta. Sådant som faktiskt fungerar bra.

Jag har givetvis ingen telefonkur hemma men vi har faktiskt en i Weed och det är troligen den enda som finns här. Den står vid vägkanten där Greyhounds busstation finns. Det fanns några i Mt Shasta tidigare men de tycks ha försvunnit. Jag kan inte hjälpa att jag gillar sådana här telefoner. :) Finns de överhuvudtaget i Sverige nuförtiden? Jag har aldrig sett den sönderslagen eller skadad på något sätt. Men jag undrar i mitt stilla sinne hur länge den får finnas kvar.

Som framgick nyligen i mitt inlägg om sociala medier har jag ingen ny mobil. Jag nästan skäms när jag skriver att den är 10 år! Den inhandlades när jag kom tillbaka till Kalifornien efter mitt år på Hawaii. Jag är konstig - jag vet. ;) Men jag använder den så litet att jag anser att den fortfarande fyller det behov jag har, det vill säga att kunna ringa, ta emot samtal och skicka sms. Den har ett otroligt bra batteri - har läst recensioner som säger just detta - och jag har aldrig haft några "dropped calls" (vad säger man på svenska?). Ljudkvaliteten är bra och den är liten och smidig. Telefonen har troligen antikvärde idag och kan säkerligen inte användas så länge till eftersom 2G-nätet inte kommer att finnas kvar särskilt länge. Med risk för att göra mig till åtlöje i bloggvärlden är här en bild på min antika telefon. ;)

Och hemma har jag två så kallade "corded phones", telefoner med sladd. De fungerar vädligt bra trots att de börjar bli litet äldre. När jag flyttade förra året var jag ledsen att jag inte längre kunde använda bara ett telefonjack utan var tvungen att ha telefon via internet men AT&T tvingar folk att skaffa Uverse (telefoni via internet). Eftersom båda mina telefoner fungerar utan elektricitet kunde jag alltid ringa tidigare även om jag inte hade el. Det kan jag inte längre om elen är borta. Självklart kan min mobil användas.

Och jag har faktiskt en VCR (video cassette recorder). Michael och jag köpte den redan innan vi flyttade till Hawaii så den har troligen 10-12 år på nacken. Jag använder den faktiskt fortfarande.
DVD-spelaren som står ovanpå min VCR har också flera år på nacken. Den går inte att spela in på men spelar upp DVD bra. Den märkliga blågröna mattan är faktiskt heltäckningsmattan där jag bor. Amerikaner och deras heltäckningsmattor är ett kapitel för sig.

Call me old fashioned men jag gillar mina litet äldre prylar. :) Och de fungerar. Min dator är i alla fall relativt ny och mycket snabb. Alltid något! Lenovo gör väldigt bra datorer.
Skaffar ni nya prylar när de ni har har några år på nacken eller är ni lika gammalmodiga som jag?

En av kommentarerna på mitt inlägg om svensk mat var att vi i USA ofta äter med gaffeln i högerhanden och att det såg litet lustigt och barnsligt ut.
Ja, det gör många amerikaner. I början tyckte jag också att det var konstigt men nu måste jag faktiskt erkänna att det är mer praktiskt.

I Sverige åt jag med kniv och gaffel som man gör där. Gaffeln - med "baksidan" upp - i vänster hand och kniven i höger hand. Kanske man även ibland i Sverige och Europa äter med gaffeln som amerikaner gör, fast i vänster hand. Och i början åt jag på "svenskt sätt" i USA vilket Michael tyckte var litet lustigt - och som han sade - opraktiskt.
Och visst borde gaffeln egentligen vara vänd åt samma håll som en sked, det vill säga med den rundade delen nedåt. Att lägga mat på "baksidan" av gaffeln är litet underligt - tycker jag nu.

Enligt Wikipedia finns det "American style" och "European/Continental style" att äta med kniv och gaffel. Den amerikanska stilen är att skära upp maten med kniv och gaffel såsom vi gör i Sverige men att man sedan äter med gaffeln i höger hand och man äter med den som en sked.
Det lustiga är att denna stil faktiskt har sitt ursprung i Europa och fördes hit av de engelska kolonisterna.
Den nuvarande europeiska stilen är den vi har i Sverige och troligen stora delar av Europa.
Wikipedia förklarar detta mycket detaljerat. :) http://en.wikipedia.org/wiki/Eating_utensil_etiquette

Det här är ett bra exempel på en kulturell skillnad (egentligen liten sådan) som man som invandrare ställs inför. Jag höll kvar vid mitt europeiska sätt att hålla kniv och gaffel ett bra tag men nu är jag lika "barnslig" ;) som de flesta amerikaner. Jag skär min mat med kniv och gaffel och sedan äter jag med gaffeln i höger hand. Om man är ute på restaurang avslöjar man sig rätt snabbt att vara en icke-amerikan om man använder "European style."
I Sverige undrar säkert folk vad jag är för konstig typ som äter som ett barn. :)
Och jag tänkte faktiskt aldrig medvetet på att ändra hur jag åt med gaffeln. Det bara kom naturligt genom att bo i USA.

Här är en liten "lektion" i "Dining Etiquette" för USA och Europa.

Bilderna lånade från http://www.professionalimagedress.com/dining-etiquette-seminars-eating-styles.htm

Var det detta man ville uppnå med de tjockare madrasserna här i USA? ;) Prinsessan på ärten-syndromet kanske. Och stege behövs nästan numera för att "bestiga" de amerikanska sängarna.

Bilden lånad från Wikipedia - "Edmund Dulac - Princess and pea" by Edmund Dulac

Jag skrev nyligen om "fitted sheets" och hur man viker dessa. Mina fitted sheets tycks vara av en utdöende art eftersom de är så kallade "hard to find sheets". Jag har haft mina lakan under ca 10 år och tydligen har det hänt mycket inom sängvärlden sedan jag köpte dem. En sak som tycks ha hänt är att de flesta madrasser har antagit "prinsessan på ärten"-dimensioner. Numera när man letar efter lakan på nätet står det "extra deep pockets" och "super deep pockets". Det innebär att det är lakan för mycket tjocka madrasser.

Jag vet egentligen inte varför man i USA älskar dessa otroligt tjocka madrasser. Varför vill man ha madrasser som är en halvmeter tjocka? Jag fattar det inte. Men de är vanliga. Tydligen vanligare än de tunnare madrasserna. Och nu talar jag inte om tunna, sladdriga madrasser som bara är 5 cm tjocka utan madrasser som kanske är 20 cm. Min madrass är ca 16-17 cm tjock och den anses tunn.

Så nu när ett av mina underlakan (fitted sheet) har börjat slitas ut kan jag knappt hitta lakan som passar min madrass. Det är så att jag sliter mitt hår ibland eftersom saker och ting bara försvinner. Och min madrass gör jag mig inte av med. Det är en otroligt skön så kallad SleepNumber madrass (den hette Select Comfort när jag köpte den 2007) som troligen inte ens kan köpas i till exempel i Sverige.
SleepNumber madrasser är fyllda med luft i stället för med fjädrar. Den kan pumpas till önskad mjuk/hårdhet och kan anpassas efter hur man mår och hur kroppen känns. Jag brukar ha min madrass på samma inställning hela tiden. Love it!

Något annat som också hänt inom lakansvärlden är att det nästan är omöjligt att hitta individuella lakan. De flesta företag säljer bara "Sheet sets", det vill säga man får även köpa ett annat lakan och örngott. Jag vill inte köpa flera lakan och örngott! :)
Min jakt på ett enda "fitted sheet for low profile mattresses" - så heter det har jag nu kommit underfund med - fortsätter! Om någon som bor i USA har tips på den typen lakan jag letar efter (individuella lakan) får ni gärna tipsa. Jag har kollat säkert 20-25 nätbutiker och alla kör med de djupare lakanen och i set.

Den här sketchen med Galenskaparna kändes passande.

UPPDATERING - jag sitter klistrad vid datorn eftersom helikoptrar hörs alldeles bredvid där jag bor. Tog ett par bilder - detta är alltså bara ca 0,5 km från mig.
Hittade också en video som en av skolans Maintenance killar lagt upp hos YouTube. Kullen som syns med all hemsk rök i många bilder är den som ligger så nära mig. Ni förstår kanske varför jag lämnade Weed. Nu får vi hoppas att det inte blossar upp igen. Det är den som helikoptrarna nu "attackerar". Musiken är litet underlig under andra halvan av videon men, men.

Måndagen den 15 september 2014 kommer för alltid att finnas fastetsat i mitt minne. Det var den dagen då delar av Weed ödelades efter en katastrofbrand som bröt ut runt halvtvå på eftermiddagen.

Min kollega D sade "Look, there is another fire." Vi gick ut från byggnaden där vi jobbar och såg enorma rökmoln och det var nära. Mycket nära. Vi hade fortfarande el inom skolan och kunde följa det lilla som fanns på nätet. Då var det i stort sett ingenting. Men det finns en "live scanner" för emergency services här i Siskiyou County som sände och vi lyssnade på den. Vi fick ingen riktig klar bild över vad som egentligen hade hänt mer än att branden startat i ett område kanske 0,5-1 kilometer från skolan och där jag bor. Det är MYCKET NÄRA! Och att branden spritt sig otroligt snabbt upp i ett område som ligger i närheten av Weeds timmerbruk.

Skolans ledning beslutade att stänga skolan relativt snabbt. Jag gick hem tvärs över gatan och när jag såg rök och flammor på en kulle som inte ligger alls långt från mitt hus var mitt beslut fattat att jag skulle ge mig av. Eftersom jag "tränat" tidigare i somras på vad jag skulle ta med mig (jag har haft en obehaglig känsla en längre tid att jag faktiskt skulle få ge mig av på grund av en brand) hade jag packat min bil på bara ca 15-20 minuter. Jag körde "bakvägen" in till Mt Shasta och det var bra eftersom man tydligen hade stängt av motorvägen I-5.

Väl inne i Mt Shasta fanns det ström till och från så jag kollade med D (han bor i Mt Shasta) och han hade ström så jag kunde komma över till hans hus. Vi tillbringade många timmar med att kolla hemsidor och fortsätta att lyssna på scannerna. Det var skrämmande när vi hörde hur många hem som förstörts av branden och vi förstod att kollegor inom skolan blivit hemlösa.

Litet senare på kvällen åkte jag till en god vän som också bor i Mt Shasta och sov över hos henne.

När jag lämnade mitt hem igår eftermiddag visste jag inte om jag skulle se det igen. Det var en mycket märklig känsla. Något jag aldrig varit med om tidigare. Men jag tänkte att jag har det viktigaste med mig och jag lever.

Strömmen kom tillbaka tidigt i morse till Weed. Man hade tydligen stängt av den eftersom branden var mycket nära flera bensinstationer i Weed. Mitt hus står fortfarande intakt. Men branden är inte under kontroll ännu. Så jag tar det timme för timme och känner mig inte alls säker ännu. Vinden blåste mycket kraftigt igår och det gör den även idag. Vinden var troligen den största orsaken till den explosionsartade branden. Och man talar nu om att den kanske var anlagd.
Flera av mina kollegor har förlorat sina hem och de bilder jag ser gör mitt hjärta tungt och det är verkligen ledsamt att se denna lilla stad i lågor. Det var kärvt här redan ekonomiskt. Hur skall det inte bli nu? Och timmerbruket - där många arbetar - har förstörts i stor utsträckning.

Här är ett par bra länkar som har hemska bilder av branden:
https://twitter.com/hashtag/BolesFire?src=hash
http://www.redding.com/

Självklart kommer jag att bege mig till de delarna av Weed som ödelagts men de är fortfarande avstängda av naturliga skäl. De två länkarna jag har visar en hel del bilder.

Här omnämns branden också hos NBC nationella nyheter:
http://www.nbcnews.com/storyline/western-wildfires/california-wildfire-ravages-small-town-weed-n204631

Tack för alla fina hälsningar via Facebook. :)

Jag hoppades att några svenska tidningar skulle skriva om den tragiska branden (Bolesbranden) i Weed och nu har både Aftonbladet och Expressen korta artiklar. Jag skrev faktiskt till journalisterna och tackade för artiklarna och att jag finns tillhands om de vill ha mer information från någon som bor här. Det finns ju inte så många svenskar här. Den här branden har nu verkligen slagit igenom i massmedia. Det tog ett tag men nu börjar människor veta var Weed finns.
http://www.expressen.se/nyheter/skogsbrand-harjar-i-norra-kalifornien/
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19553243.ab

Weed ser inte ut som det har gjort sedan jag kom hit för 17 år sedan. Jag besökte en del av "downtown" Weed för några timmar sedan och har aldrig sett så många bilar och människor som jag gjorde idag. Weed har i vanliga fall runt 3000 invånare. Nu finns här kanske mellan 4000-5000 personer. Brandmän, poliser, försäkringsbolag och hjälporganisationer.

De delar av Weed där elden härjade som värst är helt avstängda. Dit kommer man bara om man har bevis på att man bor där. Jag tog en promenad bort till området där branden lär ha startat. Där finns det ett rätt stort område med lägenheter - "Boles Creek Apartments" - och kullen som fattade eld såg märkbart annorlunda ut idag. Träden på den sidan där det brann var kala och stod som pinnar utmed den branta kullen. Ett stort ängsområde var brunbränt och jag såg brandmän som röjde.
Branden hade sedan fortsatt uppför en annan kulle där det också var lika bränt och kalt men den största förändringen var det område där de flesta har förlorat sina hus. Dit kunde inte jag komma - det fanns poliser och avspärrningar vid järnvängsspåret som skiljer den delen av Weed från andra delar - men det var märkbart tomt och öppet. Det kändes overkligt och konstigt. Områden som jag sett under många år finns inte kvar längre.
När detta område öppnas längre fram kommer jag givetvis att bege mig dit.

I morgon kommer skolans kurser att sätta igång igen och det kan nog vara bra att vi kommer in i mer normala hjulspår.
Tidigare idag hade vi ett möte inom skolan för alla anställda och det var många som var märkbart rörda. Vi fick uppdateringar om läget just nu och det mesta visste jag redan eftersom jag tillbringat så mycket tid med att kolla på olika hemsidor. En god nyhet var att vattnet går att dricka igen .
Flera av de som pratade fick tårar i ögonen när de berättade om det stöd som Weed nu visas från när och fjärran. Pengar samlas in, mat, kläder och annat som behövs doneras, människor öppnar upp sina hem till de som blivit hemlösa. Det här är fantastiskt med USA - människor är otroligt generösa och delar gärna med sig. Amerikaner är sådana och det tycker jag om.

Här är en bra karta om jag lånat från nätet. Jag bor på andra sidan motorvägen I-5 som inte har drabbats. Man ser att det var ett relativt smalt område där det brann. Hade man inte stoppat branden som man gjorde hade Weed troligen inte ens funnits kvar nu. Klicka på bilden så att den blir större.

Alla bilder av Weed är mina idag. Jag kunde inte komma särskilt nära något område så det blir inga detaljbilder.
Boles Creek Apartments där branden lär ha startat. Det finns ett ängsområde i närheten där man tror att det hela satte igång.

Kullen som brann när jag gav mig av hemifrån i måndags.

Här syns den tunnare växtligheten och brandens framfart.

Berget hade ett lenticular cloud idag. Det sker ofta vid ett väderomslag.

CalFires bilar syntes i stort antal i Weed idag.

Och man har nu bett om upplysningar beträffande orsaken till branden. $10,000 är summan man betalar för information. Misstankar finns alltså att den var anlagd.

I morse regnade det litet lätt i Weed! Inget långvarigt och ordentligt regn men i alla fall litet väta kom. Det var underbart att se och troligen en av de bästa nyheter brandmännen fått.
Jag har läst historier om brandmän och deras insatser som gjort att jag fått tårar i ögonen. Brandmännen har inte haft en lätt situation denna sommar i Kalifornien. Samtidigt som vår brand i Weed - som nu tack och lov tycks vara mycket mera under kontroll - pågår en stor brand öster om Sacramento (Kaliforniens huvudstad). Den har också spridits explosionsartat och lär ha varit anlagd. Ingen vet ännu hur branden i Weed uppstod.

Vår brand är som sagt mycket mera under kontroll och tydligen har de flesta fått strömmen tillbaka. Fortfarande har de som bodde i de värst drabbade områdena inte fått återvända till sina hem (de hem som fortfarande finns kvar) men tydligen är det på gång snart. Donationer fortsätter att strömma in och man har redan börjat prata om hur det skall gå till att skapa någon slags mera normal tillvaro i Weed.

Här är en video som visar en del av Weed, Angel Valley, där ungefär hälften av husen förstördes. Overkliga bilder.

Post by Ann Wagner.

Eftersom jag inte har några stora nyheter idag beträffande branden tänkte jag visa några bilder från den gångna helgen - som känns mycket avlägsen vid det här laget. Det känns nästan som om flera veckor har förflutit sedan helgen.
På lördagen hade C och jag en trevlig tjejträff i staden Dunsmuir. C och hennes man flyttade ju härifrån för ungefär ett år sedan och jag var och hälsade på dem i Oregon i slutet av maj/början av juni under några dagar. Annars har vi inte träffats under det gångna året.

Lördagen var het och vi kände att vi ville bege oss till vatten. Först åt vi dock lunch hos Dogwood Diner i närheten av järnvägsstationen i Dunsmuir. De beskriver sin mat så här: "Serving organic, farm-to-table, made-from scratch, gourmet California comfort fare, The Dogwood Diner’s mission is to create a unique dining experience by offering a local, sustainable and seasonal menu as part of a responsible gathering of family and friends." Jag tog en Macro Bowl som var mycket god.

Efter all denna goda mat styrde vi färden till Dunsmuirs Botanical Garden där Sacramentofloden rinner. Jag var litet undrande hur mycket vatten som skulle finnas i floden. Det fanns fortfarande vatten men mycket mindre jämfört med för ett år sedan. C och jag var där strax innan de flyttade vilket var i september för nästan exakt ett år sedan. Men det var underbart att se vatten. Jag har alltid saknat allt vatten jag var van vid från Stockholmsområdet. Det är något jag måste ha mera av i mitt liv igen - vatten.

Jag hade parkerat min bil i Mt Shasta där C hämtade mig. Denna gamla Volvo tyckte jag det kunde vara passande att parkera bredvid. :)

Sacramentofloden rinner från Klamath Mountains i närheten av Mt Shasta ända till Sacramento och San Francisco Bay. I Mt Shastas City Park kan man dricka vattnet direkt från den källa som finns där och som är del av floden.
Vi såg fiskare och de som bara njöt av att höra floden brusa.

Det kom goda nyheter i morse via CalFires hemsida - branden i Weed är nu "100% contained". Det innebär att man anser sig ha total kontroll över den.

Antagligen kommer det att finnas en del brandmän kvar under en tid för fortsatt efterarbete men de allra flesta kommer nog att bege sig till andra skogsbränder. Som mest hade vi runt 1100 brandmän i Weed. En annan jättebrand som brinner öster om Sacramento (King fire) har mer än 5000 brandmän.
Människor har nu fått börja komma tillbaka till sina hem medan andra fortfarande bor hos familj och vänner eller kanske letar efter hyresbostäder.
Exakt hur Weed kommer att byggas upp igen vet nog ingen just nu.

Jag måste erkänna att jag känner mig litet slut efter den gångna veckan. Även om jag inte direkt drabbades har denna brand givetvis påverkat alla oss som bor här på ett eller annat sätt.
Igår eftermiddag pratade jag med en av lärarna som undervisar i min byggnad och hon berättade hur hon och hennes syster (som delar ett hus inte långt från min bostad) packat sin bil och sedan suttit och tittat på brandens framfart över den kulle som jag tidigare berättat om. Hon sade att helt plötsligt vände vinden och branden fördes åt ett annat håll. Det var nog det som räddade den delen av Weed där jag bor.

Jag känner en stor tacksamhet att fortfarande ha ett hem och att mina få tillhörigheter fortfarande finns intakta. Och jag känner tacksamhet att jag "tränade" tidigare i somras på vad jag skulle ta med mig vid en eventuell evakuering.

Hur bearbetar man sådana här traumatiska händelser? För mig fungerar det bäst att kunna prata om det som hänt. Andra har kanske blivit mest chockade. Många har gråtit när de återsett sina förstörda hem.

Hur hanterar ni som läser stora, omtumlande händelser? Jag kanske verkar tjatig som skriver om detta igen på bloggen men det hjälper att bearbeta det som i grunden förändrat Weed. Det är viktigt att ta sig igenom sina känslor och inte fastna i dem. Det gjorde jag när min pappa, mamma och Michael gick bort. Att gå vidare och att lära sig av det som hänt känns viktigt för mig. Man kan alltid välja att se vad man kan lära sig av en situation och att det finns en mening med det som sker.

Igår hade man i Bel Air Park en stor barbecue för Weeds invånare. Jag var trött efter den gångna veckan så valde att stanna hemma i stället. Jag hörde och såg dock en del hemifrån. Bland annat såg jag dessa brandbilar som stod på rad utanför parken. Brandmännen hyllades med applåder och tillrop. Det kändes rätt tryggt att ha bilarna inpå knuten. :)

Om ett par dagar lär det vara höstdagjämningen. Gissa hur varmt det var i Mt Shasta-området idag? +33-34 på eftermiddagen! Jag börjar undra om det ens kommer att bli en höst och vinter. Bilden går att klicka så att den syns bättre.

.. är kanske saker jag aldrig behöver använda här i Kalifornien igen. Men de kan ju behövas på andra platser. :)

Jag känner mig ibland otroligt väl utrustad med paraply, regnrock och regnstövlar om jag jämför med andra som bor här och trotsar regnet (på den tiden vi hade regn) utan någon som helst regnutrustning. Och jag tänker tillbaka på min uppväxt i Sverige när man klädde sig för regn. Ibland får jag känslan av att man inte riktigt gör det längre. Har ni som läser också regnkläder?

Mitt paraply är ett hopfällbart som jag faktiskt köpte i Stockholm på Söder. Vi har väldigt få paraplyer i affärerna där jag bor. Det kan finnas några förskrämda i ett hörn av ett par affärer men det är allt. Om det blåser som det kan göra i Weed kan man givetvis inte ha paraply men jag har haft användning för mitt många gånger. Den plats i världen där jag sett flest paraplyn och paraplyaffärer är på Rhodos i Grekland. Fråga mig inte varför.

Jag har ett par olika regnstövlar. Ett par jag köpte i Stockholm för många, många år sedan. De passar bra att ha till jobbet (eftersom de är så små och nätta) om det regnar ordentligt. De andra är ordentliga och rejäla och inhandlades på Hawaii hos Walmart i Hilo. De behövdes i djungeln när Michael och jag höll på att röja den mark han köpte.

Och min regnrock är faktiskt en herrmodell. Tydligen tycker affärerna att kvinnor inte skall ha ordentliga regnrockar. Jag hittade absolut ingenting via nätet för kvinnor utan allt var för män. Den fungerar jättebra och har kommit till användning när det blåst och regnat. Altrec köptes den hos.

Sedan har jag detta ultralätta regnställ (ja, jag vet att det är rött ;)) som inhandlades för väldigt länge sedan i Stockholm.

Som sagt, jag är rustad för regn. Bring it on!

---------------------------------------------------------------

Är det inte bränder som härjar så är det andra naturkrafter. Igår lördag - samma dag som branden i Weed ansågs vara 100% contained - dök det helt plötsligt upp på nyheterna att en del av en glaciär "lossnat" uppe på berget! Man varnade för "mud and debris flows". Skall det här aldrig ta slut?
Bilder visar en blandning av lera, vatten och annat material som strömmat ner genom vissa delar på berget. En så kallad "lahar mud flow". Inga skador tycks ha uppstått ännu i alla fall. Kan det vara så att vulkanen Mt Shasta har någon aktivitet på gång?
När jag kom hit 1997 hade det varit en stor "mud and debris flow" som kommit nerfarande för berget och orsakat skador på en av vägarna. Faktiskt den väg som nu var avstängd flera dagar på grund av branden. Då var jag inte alls medveten om allt som kan hända kring en vulkan och ett berg av den här storleken.
Den här hemsidan har en del bilder och en berättelse. http://www.redding.com/news/local-news/mudslide-reported-on-mt-shasta-two-road-closed

I Sverige tycks hösten ha kommit med åska och regn. Till och med snö såg jag hade fallit i norra Sverige.

I almanackan ser jag att det är First Day of Fall eller höstdagjämningen men inte tycks det vara mycket till höst inte. Trots att det är sent på kvällen är det runt +20 utomhus.

När jag bodde i Sverige såg jag absolut inte framemot hösten. Det var mörkret som tog emot. Även hos oss i norra Kalifornien har det blivit märkbart mörkare men det tycks inte direkt påverka temperaturerna på dagarna. Man säger att det skall bli svalare denna veckan. Vi får se. Idag när jag kom hem på eftermiddagen var det högsommarvärme.

Trots att hösten tog emot när jag bodde i Sverige var det något jag alltid brukade göra som jag inte kunnat göra där jag bor i Kalifornien. Något jag verkligen tyckte om. Det var att plocka svamp i skogarna kring Sollentuna och Enebyberg.

Mina föräldrar plockade svamp när jag växte upp och jag följde med ut i skogen. Senare var det min kompis G som lärde mig mycket om olika svampar. Innan jag lärde känna honom visste jag inte ens att det fanns trattkantareller. Denna goda svamp som är ännu godare (tycker jag) än de gula kantarellerna. Andra svampar jag lärde mig var gourmetsvampar var till exempel svart och röd trumpetsvamp och taggsvamp. Alla fanns i skogarna där jag bodde.

Att plocka svamp är något jag alltid saknat sedan jag kom till USA. Det finns säkert några slags svampar här men troligen bara på vissa ställen och i år undrar jag om det ens finns några då det är så torrt.
Känslan att hitta en hel backe full med trattkantareller som ingen annan hittat är lycka. :) Det är nästan som att hitta en skatt. Jag kan även nu känna doften av våt mossa och den friska, klara höstluften.

Bilden lånad från Wikipedia Commons - By Ripa (Own work) [Public domain]

Förra året vid den här tiden hade vi fått vår första snö i Mt Shasta och Weed! Det känns overkligt i år. http://bo-i-usa.blogspot.com/2013/09/forsta-snon.html

Vår "mud and debris flow" uppe på berget hade till och med nått Yahoo News. Det känns som om Weed och Mt Shasta helt plötsligt blivit förstasidesstoff den senaste veckan. http://news.yahoo.com/huge-california-mudslide-may-triggered-drought-190419988.html

Jag har ännu inte sett några pumpor i Mt Shasta eller Weed så det får bli en bild från ett par år tillbaka. Pumporna brukar vara ett säkert hösttecken. Vi får se när de dyker upp i år.

Hemma hos mig finns inga teflonpannor eller kastruller. Bara rostfria kastruller och gjutjärnspannor.
Även när jag bodde i Sverige var det samma slags köksutrustning - inget teflon.

Teflon är en slags plast som är praktisk just för att maten inte fastnar men jag litar inte riktigt på detta material. Det finns en del rapporter som säger att teflon som blir riktigt varmt kan avge ångor som inte är bra, varken för människor eller djur. http://www.ewg.org/research/healthy-home-tips/tip-6-skip-non-stick-avoid-dangers-teflon
Överhuvudtaget undviker jag att värma plast som är i kontakt med mat. Plast tycks "läcka" och kommer ut i maten.

Mina kastruller är rostfria och har hängt med många år nu. Jag har också två stekpannor som är gjorda av gjutjärn. De köpte jag faktiskt hos Walmart. Lodge heter märket och lär vara av bra kvalitet. Gjutjärn har ju också en mycket lång livslängd.
Jag tycker också om att kunna använda rostfria slevar och stekspadar vilket man ju inte kan göra med teflonpannor.

Man får se till att "preparera" en gjutjärnspanna när man först köper den. Instruktionerna brukar vara att olja in den med till exempel olivolja och sedan hetta upp pannan. Det gjorde jag när jag köpte mina och genom att jag aldrig diskar pannorna med diskmedel utan bara i varmt/hett vatten tycks pannorna behålla en "hinna" som skyddar järnet. Denna "hinna"återskapas hela tiden när man lagar mat och använder matolja. Men då och då kan man behöva göra om prepareringen vilket jag nog borde göra nu med mina pannor. Det ser ut som om de skulle behöva litet extra olja.

Gjutjärnspannor kan man köpa litet överallt, bland annat hos Lehman's. Det är ett spännande och intressant företag som även har varor som inte kräver elektricitet. De finns i Ohio i USA bland Amish-"folket".

Mina väl använda gjutjärnspannor som kommer att följa med mig vart jag än tar vägen. :)

Meteorologerna hade pratat om ett system med regn och blåst som skulle komma in över västkusten.
Nog har det blåst de senaste två dagarna. Så lång tid innan en front kommer brukar det blåsa. Och i Weed blåser det som bekant ordentligt.

I morse pratade jag med R som befinner sig i södra Oregon och jag hörde rapporter om regn. Här sken till och med solen till och från. Jag har flera vädersajter som jag kollar varje dag och jag såg molnen och regnet men det tycktes som om det var en osynlig barriär som höll undan den efterlängtade nederbörden från Weed och Mt Shasta.

Dagen gick och inget hände och jag undrade om det ens skulle bli något regn överhuvud taget. På min korta promenad mellan skolan och min bostad hade jag känt några regnstänk men det var allt. Det var vid 17-tiden.
Så helt plötsligt var det som om himlen öppnade sig och det var ett skyfall utan like. Gatan där jag bor svämmade över och helt plötsligt såg jag stora vattenpölar som snabbt fylldes. En av mina grannar fick till och med ge sig ut och gräva en kanal för att hans tomt inte skulle få översvämning.

Regnet lugnade ner sig en del vilket nog var tur eftersom det troligen skulle ha blivit översvämningar men fortfarande när jag skriver detta vid elva-tiden på kvällen regnar det. Ordentligt. Inte bara litet löjligt duggregn utan stora droppar.

Jag njuter i fulla drag av att höra regnet smattra mot taket och gatan och det luktar friskt. Det här kommer verkligen att hjälpa den stora skogsbranden i Happy Camp som brunnit sedan början av augusti och som bara växt och växt. Den andra stora branden öster om Sacramento får nog inte riktigt del av den här fronten tyvärr. Jag ser inga regnmoln så långt österut.

Underbart att äntligen få en del regn. Det här är givetvis en droppe i havet med tanke på torkan men litet hjälper det. Nu vill vi ha fler fronter som kommer in och ger minst lika mycket regn. Prognosen ser dock solig ut efter det att det här systemet har passerat i morgon. Men temperaturerna verkar i alla fall komma till litet mer normala nivåer under de närmaste 1-2 veckorna. Jag hoppas att den värsta hettan skall vara över.

Att tillägna regnet ett helt inlägg verkar kanske överdrivet men bor man i en stat där vatten tycks ha samma värde som guld och olja är det här en stor nyhet. Jag vet att alla som bor här känner precis som jag. Tyvärr var det litet för mörkt när regnet satte igång så bilderna jag försökte ta bidde det ingenting av.

Jag känner mig lika glad som Nalle Puh tycks vara i regnet. :)

Bilden lånad från nätet.

Regnet har dragit undan och långtidsprognosen ser solig ut. Tyvärr säger jag eftersom vi skulle behöva mycket mera regn. Oktober tycks bjuda mest på solsken. Men Weed fick faktiskt runt 50 mm regn häromnatten. Underbart! Och jag tänkte tillbaka på hur länge sedan det var som vi haft ett så långvarigt och ihållande regn och kom fram till att det var ungefär 1,5-2 år sedan!! Att skriva detta känns nästan absurt framför allt då vi hade mycket nederbördsrika vintrar tidigare här i nordligaste Kalifornien.

Här är de första 17 dagarna i oktober. Inte mycket till regn. Och resterande del av oktober ser likadan ut. Klicka på bilden så att den blir större.

Jag är inte förvånad över den här prognosen eftersom alla experter verkar eniga att torkan i Kalifornien kommer att fortsätta. Hur länge kanske man inte är ense om men det talas om allt från 1-2 år till flera decennier eller ännu längre.

Det här inlägget är litet av ett "tankeexperiment" men troligen inte alls omöjligt.
Kalifornien är den stat i USA som har flest invånare. Vi är nu litet drygt 38 miljoner - på en litet mindre yta än Sverige. De flesta bor söder om den delen av Kalifornien där jag bor. Det är alltså många människor som skall dela på en begränsad resurs - vatten.

Kalifornien är beroende av snö som faller uppe i bergen (Sierra Nevada och Mt Shasta) under vintern. Det är dessa områden med snö som ger stora delar av dricksvattnet i staten. Torkan har accelererat otroligt snabbt de senaste 2 åren - mycket beroende på att det inte snöat. Förra vintern hade vi litet snö i början av december och senare begränsade regn gav bara litet snö högre upp.

Resultatet av litet snö och regn ser vi nu - otroliga skogsbränder, minskad produktion av frukt och grönsaker, många arbetslösa inom jordbruket osv. Marken i vissa delar av det område där man använder mycket vatten till konstbevattning av jordbruksområden har sjunkit mycket då man pumpat ut enorma mängder grundvatten. Vad leder det till? Jordbävningar kanske. http://news.nationalgeographic.com/news/2014/03/140325-california-drought-subsidence-groundwater/

Kalifornien har en lång historia av mycket komplicerade vattenrättigheter som jag inte ens förstår mig på så de har troligen bidragit till att det blivit värre än vad det skulle ha kunnat vara.
Att bygga städer i områden som egentligen är ökenartade är riskabelt. Las Vegas (i Nevada) är ett bra exempel. Det är en stad som byggts i öknen och huserar nästan 2 miljoner människor. Deras vatten kommer från en stor sjö som nu håller på att försvinna. Vad händer om vattnet tar slut? Vart skall 2 miljoner människor ta vägen? http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/northamerica/usa/10932785/The-race-to-stop-Las-Vegas-from-running-dry.html

Samma fråga kan man ställa sig här i Kalifornien. Vad händer om det inte går att bo här längre på grund av att det knappt finns något vatten? Troligen ser de flesta det som en omöjlighet att det skulle kunna bli så men Kalifornien har tidigare haft så kallade "megadroughts" som varade ett par hundra år. Skulle det gå att bo kvar här? http://www.mercurynews.com/science/ci_24993601/california-drought-past-dry-periods-have-lasted-more

Jag tänker inte stanna för att se vad som händer. Weed klarade sig med en hårsmån från total förstörelse (på grund av torkan) och det är absolut inget jag vill riskera att vara med om igen. Man kan välja att se verkligheten som den är eller leva med tron att "det kommer inte att hända mig".

Så här snabbt har torkan accelererat i Kalifornien. Bilden från US Drought Monitor.

Granntjejerna skulle ha flyttat ut i fredags men var tvungna att få hjälp med några större möbler och madrasser och kunde inte få denna hjälp förrän igår. Gissa vad de hade för sig igår kväll - en fest såklart! Massor med fulla collegeungdomar gjorde natten odräglig. En anledning till att tjejerna fick hyra var, enligt hyresvärden, att "they had such good references". Yeah right. De hade troligen kompisar som gav dem referenser. Och deras coach hade kontaktat min hyresvärd när de fick vräkningen och sagt "we should be more forgiving." Något tycks inte stå rätt till uppe i "hjärnkontoret" hos en del. Jag kontaktade min hyresvärd i morse och undrade hur länge de kan ha tillgång till lägenheten. Hon och hennes man skall göra vad de kan för att få ut tjejerna idag men jag ser alla bilarna här fortfarande. Man kan undra varför de stannar kvar när i stort sett alla deras saker inte finns här längre.

Eftersom den värsta hettan, brandröken och askan har avtagit kanske jag kan återuppta mina dagliga promenader. Att promenera är något jag alltid gjort och tyckt om. Det är en perfekt form av motion och dessutom trevligt.
Mina promenadvanor har tyvärr fått sig en allvarlig törn denna sommar på grund av värmen. Eftersom jag jobbat hela dagarna har jag inte kunnat vara ute tidigt på morgonen vilket man måste när det blir +35 på dagen. Att planera sitt liv kring hettan är ingen höjdare men det är något vi lever med under sommaren. Jag ser ofta de som är ute på promenad tidigt på morgnarna under sommaren.

Något som har hänt mig flera gånger när jag varit ute på promenader i Weed är att någon kan stanna sin bil och fråga "Do you need a ride?" Jag svarar nej tack och att jag bara är ute och promenerar medan de tittar litet undrande på mig.
Vet inte om detta är något specifikt för det här området eller om det är ett amerikanskt "fenomen". Eftersom många i Weed kanske inte ens har råd med en bil kan det ju vara en anledning till frågan. Man vill helt enkelt vara hjälpsam och snäll. För mig känns det litet märkligt eftersom jag alltid promenerat oavsett bil eller inte.

Weed är uppdelat i några delar som avskiljs av motorvägen och järnvägen. Det område där jag bor nu har färre gator och områden där man kan promenera än där jag bodde tidigare. Den del av Weed som finns på andra sidan järnvägsspåret var ett av de områden som brann. Jag planerar fortfarande att promenera där men så sent som i torsdags var vägen dit fortfarande avstängd.

Trots litet sömn i natt gav jag mig ute på en promenad - häng med. :)

När jag kommer ut genom ytterdörren går blicken automatiskt till berget. Idag syntes det inte och har knappt synts sedan regnet i förra veckan. Och så har vi de typiska ledningarna som hänger över alla gator - telefon, el och kabel-TV.

Jag behöver aldrig tvivla på var jag jobbar. ;) Jag har kanske 100 meter till jobbet.

Bel Air Park ligger också mycket nära min bostad. Grupper och privatpersoner kan hyra en del av parken för något evenemang.

Skolan har fungerat som ett "disaster center" efter branden. Röda Korset och andra organisationer har befunnit sig där under snart ett par veckor. Dit kan människor vända sig som drabbats av branden.

Skolan har många olika sporter. Bland annat softball. Här spelar man matcherna.

En varning kan vara på sin plats eftersom bollarna troligen kan skada bilar.

College Avenue är skolans adress. Dollar Avenue en korsande gata.

En typisk gata i området mittemot skolan. Med Weed standard ett litet mera välmående område. Typisk "suburbia".

Det här huset bodde jag faktiskt i under en mycket kort period. Det fanns troligen mögel och något giftigt ämne i golvet eller väggarna eftersom jag fick en hemsk allergi och inte kunde bo kvar. Det var nog tur det eftersom huset var väldigt kyligt och jag inte hade träffat C om jag bott där.

Ett nytt hus har byggts upp efter en husbrand under våren.

Och så här såg det gamla huset ut efter branden.

Weed Berean Church. Bereans lär ursprungligen ha varit en protestantisk sekt från Skottland.

Kyrkan ligger alldeles i närheten av en annan bostad jag haft (ja, jag har haft alldeles för många bostäder). Här bodde jag när jag kom tillbaka från Oregon efter Michaels bortgång. Jag bodde på andra plan och hade en bra utsikt.

Vad vore Weed utan sitt skräp. ;) En sko! Och en gammal tidning.

Några gula blommor som fortfarande blommar tappert.

Det har nästan varit konstigt tyst de senaste två dagarna efter det att collegetjejerna flyttade ut. Efter två månader med massor med människor de haft hos sig varenda dag och fester är det härligt att det är lugnt i alla fall några dagar. Jag har en känsla av att min hyresvärd kommer att hitta nya hyresgäster mycket snabbt efter branden som gjorde många hemlösa här i Weed.

Det finns inget tvivel numera hos mig om att jag måste äga min nästa bostad och att den måste ha utrymme runtomkring sig utan några grannar alldeles nära inpå. Jag klarar inte av "shared walls" längre - varken i USA eller i Sverige. Vill inte hålla på att ta hänsyn 24/7 och heller inte höra andra alldeles inpå mig. Har man vuxit upp i en fristående villa vet jag hur härligt det är med ett "eget utrymme". :)

Dessa tjejer som nu har flyttat ut tillhörde skolans "athletes", det vill säga de var med i sportlag. Min skola har rätt många sådana lag och många elever är just "athletes". De kommer även från andra stater till lilla Weed.

Något jag märkt är att de som är "coaches" - lagledare - tycks tro att de är litet av "gudar" inom skolan. De verkar ha en speciell attityd och inställning. Det märktes när min hyresvärd blev kontaktad av en lagledare och han tyckte att hon borde vara "forgiving" och låta tjejerna stanna.

Sport är otroligt stort i USA och det märks till exempel på TV. Helgerna innehåller väldigt många sportsändningar och de verkar "heliga", det vill säga alla andra program får maka på sig om det är en match som sänds. Och både amerikansk fotboll och baseball håller ALDRIG tiden. De går alltid över den planerade programtiden. Det är många gånger jag muttrat för mig själv över uteblivna program som jag velat titta på och som försvunnit på grund av sportsändningar.

Våra lagledare tjänar nog en bråkdel av vad vissa tjänar inom större skolor. Den här länken och kartan är rätt talande tycker jag och visar att det är STORT att vara "coach" i USA.

Man talar om vilka "public employees" som tjänar mest i de olika staterna och det är helt klart lönande att arbeta med sport. Och man kan verkligen undra hur prioriteringarna är här i USA.
http://deadspin.com/infographic-is-your-states-highest-paid-employee-a-co-489635228

Bilden lånad från deadspin.com och är klickbar.

Idag syntes berget efter flera dagar med mest moln. LItet snö syns till och med! Så skall det se ut. Har dock en känsla av att efter de närmaste dagarnas värmebölja - det är dags nu igen - kommer nog den mesta snön att smälta. Det är alltså snö uppe på berget som ger oss det mesta av vårt vatten. Ingen snö = brist på vatten. Och vi har ett mycket bra vatten som vi vill fortsätta att ha.

I morse när jag vaknade skickade jag en grattishälsning till min mamma. Det kändes som om hon hörde den. :)

Det är nu litet drygt ett år sedan min mamma gick bort. Har litet svårt att fatta ibland att tiden gått så fort.
Och dödsboet är fortfarande inte avslutat. Vilken tid det tar. Min kontaktperson hos begravningsfirman har ännu inte fått slutskattesedeln och innan den kommer kan det hela inte avslutas. Det är bara att hoppas att jag inte måste föra över ännu mera pengar till begravningsfirman.

Ibland kommer tanken fortfarande att det nu "bara"är jag kvar. Inga föräldrar och inga andra nära släktingar. Men överlag tänker jag inte så mycket på det.
Att jag inte pratar svenska lika ofta har jag nog börjat märka av litet. Numera blir det med kompisar via Skype men det blir inte alls lika ofta. Tur att jag har bloggen där jag kan skriva och läsa svenska. :)

Min mamma var "min värld" tills jag började lekskolan och skolan. Jag hade väldigt få lekkamrater tills jag började lekskolan. Hon var den som tog med mig ut på promenader och gjorde annat tillsammans med mig.
På 60-talet kunde mammor i Sverige stanna hemma med barnen och det gjorde de flesta. Min mamma stannade faktiskt hemma tills jag var 15. Då kände hon sig "tvingad" att gå tillbaka till yrkeslivet som lärare eftersom "klimatet" i Sverige hade förändrats och det ansågs litet "fult" att vara hemmamamma. Så är det nog fortfarande. Det är en stor skillnad mellan USA och Sverige. I USA är det fortfarande helt okej att vara hemmamamma om man har råd.

Min mamma fortsatte sedan att arbeta tills hon gick i pension. Hon var lärare i Rinkeby utanför Stockholm. Inte någon lätt plats med "mixen" av så många olika nationaliteter. När hon gick i pension fick hon en fin guldklocka av Stockholms Stad. Den sparade jag givetvis. :)

Jag känner fortfarande stor tacksamhet att hon låg mindre än 24 timmar på sjukhuset innan hon dog. Även om det givetvis innebar att jag inte hann dit. Men jag var där i tanken och känslomässigt. Och jag vet att min pappa och mammas äldsta bror också fanns där i anden och det kändes bra. De hade alla gått bort före henne.

Grattis mamma på din 84-års dag!

Rosor som fortfarande blommade i Weed idag.

Bostaden bredvid min har redan hyrts ut. Min hyresvärd var där idag av någon anledning så jag pratade litet med henne. Tydligen har hon hyrt ut till en ensamstående kvinna som förlorade sin bostad i branden. Nu är det bara att hoppas att hon inte sjunger opera eller spelar piano. ;) Nästa onsdag skall hon flytta in. Det känns som om jag levt i ett "vakuum" de senaste dagarna eftersom jag inte haft en aning om vem som blir min nya granne. Det är bara att hoppas att det blir litet tystare framöver än vad det varit.

Snön försvinner i en rasande takt från berget. Inte så konstigt eftersom det är sommarvarmt - i oktober. Idag har det varit mellan +25-30 här i norra Kalifornien och södra Oregon. Långtidsprognosen visar inte på något som helst regn.

I slutet av ett inlägg häromdagen avslutade jag med att vi gärna vill kunna fortsätta dricka vårt vatten som är troligen ett av de bästa dricksvattnen som finns i USA. Jag vågar sticka ut hakan och konstatera detta. Under mitt första besök här 1997 var Michael och jag ute och åt på restaurang och jag minns att vattnet smakade mycket gott. Godare än något vatten jag smakat tidigare. Där vi bodde hade vi inte samma fina vatten eftersom det var en lokal källa. Vattnet i Weed är ungefär lika bra och gott som det i Mt Shasta. Och jag dricker i stort sett bara vatten varje dag som dryck. Så det är verkligen en förmån att kunna dricka gott vatten direkt från kranen.

Framför allt är jag tacksam att jag bor i ett område som inte tillsätter varken klor eller fluor till dricksvattnet. Det gör man nämligen i nästan alla delar av USA. Vi har inga tillsatser i vårt vatten mer än det som naturligt finns där. Kommer man till staden Redding en bit söder om Mt Shasta stinker vattnet klor när man sätter på kranen.

Fluor tillsätts i stort sett i hela USA till dricksvattnet. Detta ämne som egentligen är ett gift. I Sverige har man inte tillsatt fluor sedan början av 70-talet när det blev förbjudet. Stora delar av Europa är fria från fluor. Men här i USA fortsätter man att tillsätta fluor och runt 70% av dricksvattnet har denna tillsats. Och fluor tillsätts även om visst dricksvatten redan har fluor naturligt i mycket små mängder.

Alltmer av forskningen tyder på att den här tillsatsen inte alls har så stor betydelse som man trott ifråga om att förhindra karies i tänderna. Många länder som inte tillsätter fluor har mindre karies än vad USA har. Och fluor är som sagt ett gift som används till exempel i råttgift och andra medel som bekämpar insekter.

När jag gick på lågstadiet kom fluortanten (ni minns väl Jonas Gardells monolog om fluortanten? ;)) men mina föräldrar hade sagt nej till att jag skulle skölja munnen med fluor. Jag var nog den enda i klassen som inte gjorde munsköljningarna. Däremot borstade jag faktiskt tänderna med fluortandkräm vilket ju inte riktigt gick i samma linje. Jag var för ung för att veta och kunna något om fluor och jag kan inte fråga mina föräldrar nu varför de inte hade en enhetlig linje.
Jag slutade med fluortandkräm efter det att jag kom till USA. Michael borstade med tandkräm utan fluor och jag förstod att det nog var klokt. Numera borstar jag tänderna med tandtvålen jag berättade om tidigare. http://bo-i-usa.blogspot.com/2014/03/tandtval.html. Och jag har bara haft två små hål i hela mitt liv så något bra verkar jag göra. :)

Den här hemsidan har mycket bra information om just fluor i vatten: http://fluoridealert.org/

En karta som har några år på nacken men den visar rätt bra hur det är med fluortillsatsen i USA. Bilden lånad från internet.

Berget igår med fortfarande litet snö. Eftersom det kommer fortsätta att vara +25-30 de närmaste dagarna tror jag att all snö är borta nästa helg.

Eftersom sommaren tycks fortsätta i oförminskad styrka hos oss - idag pratar man om att det skall bli uppemot +30 - tycks allt som har med höst och vinter vara mycket avlägset.
Det innebär att de allra flesta fortfarande har kortärmat och kortare långbyxor eller shorts till och med. Under en tidig morgonpromenad på skolans campus såg jag en av skolans anställda gå till sitt kontor. Hon hade "capris pants", det vill säga långbyxor som inte går ända ned till vaden och jag tänkte på något när jag såg hennes relativt vita ben. Något som är en påtaglig skillnad mellan Kalifornien (kanske även andra delar av USA) och Sverige. Man anstränger sig inte alls på samma sätt här för att ha en solbränna.

Jag hörde till dem som ville bli brunbränd när jag bodde i Sverige. Nu är min hud sådan att det inte är alldeles lätt för mig att få den där djupare solbrännan men jag gjorde vad jag kunde tills jag var runt 25. Sedan blev jag klokare. :)

Min första upplevelse av en solbränna som mer liknade brännskador fick jag faktiskt på Isle of Wight - en ö söder om England. Jag var där på språkresa och trodde nog inte att solen var så stark som den var. Jag och min kompis låg på stranden och "stekte" oss. Inte under särskilt lång tid men det räckte.
Efter det blev jag helt klart mera försiktig men ville fortfarande ha litet solbränna på sommaren. Men efter det att jag var runt 25 tyckte jag mig märka att solen blivit mycket starkare och det var nästan obehagligt att sitta alltför länge i solen. Självklart blev det stunder i solen, men kortare än tidigare.

När jag kom till Kalifornien trodde jag att jag var tvungen att ta tillvara alla solstunder men snabbt insåg jag att det var soligt VARJE dag. :) Och det var mycket varmare än vad det var i Sverige så skuggan blev min bästa vän. Solhatt och begränsad tid i solen har jag levt med sedan dess. Och många med mig gör samma sak. Självklart finns det de som kör med den "svenska stilen", det vill säga man pressar i solen men de är i minoritet här.

Det känns rätt skönt att det är litet mera avslappnat där jag bor och att det är helt okej att man inte är direkt solbränd - även under sommaren. Ibland får jag känslan av att man i Sverige "måste" vara solbränd. Hur ser ni på det som bor där? Jag vet att sommaren är kort i Sverige och att det vissa år kan vara riktigt dåligt väder. Men frågan som jag ställer mig ibland när jag ser människors stress att bli bruna - varför är det så viktigt?

Med den "filosofiska" ;) frågan rundar jag av för idag. Den här dagen kommer att bli lång för mig - massor med grejer på gång på jobbet och sedan ett besök hos kiropraktorn efter jobbet.

Bilden lånad från nätet.

Igår var jag hos min kiropraktor. En person jag har fullt förtroende för när han knycker och trycker på olika delar av kroppen. Går man till en kiropraktor måste man veta att de kan sin sak. Det vet jag att min kiropraktor gör.

Ibland kan jag bli litet avundsjuk på människor som tycks ha hittat sin plats i yrkeslivet genom att göra något (som min kiropraktor som har en mycket framgångsrik praktik) som är ett kall och en livsuppgift. Inte bara ett jobb.

När jag gick på gymnasiet hade jag ingen aning om vad jag "skulle bli när jag blev stor". Skolan tycktes oändlig med 12 år men slutet närmade sig med stormsteg och helt plötsligt insåg jag att jag var tvungen att komma på något jag skulle göra för att kunna tjäna pengar. Mina föräldrar gav mig total frihet - på gott och ont - och jag fick själv försöka komma på något som kunde leda in på en yrkesbana. Jag har alltid haft lätt för språk så jag tyckte att ett jobb som involverade språk kunde passa.
Eftersom det här var i slutet av 70-talet fanns ett arbete som väl knappt finns kvar längre - sekreteraren. Jag sökte till två olika utbildningar i Stockholm och kom in på båda och valde Frans Schartaus eftergymnasiala chefssekreterarutbildning. Där fick vi lära oss affärsspråk - i mitt fall engelska och tyska.

Innan jag flyttade till USA hade jag två olika arbeten som sekreterare, försäljningsassistent och "customer service" person. Det var internationella företag (ett svenskt och ett amerikanskt) och jag lärde mig väldigt mycket. Men fortfarande var det inte riktigt mitt kall utan mera "bara" ett jobb.
Här i USA har jag nog ett arbete som kanske knappt finns på samma sätt på andra arbetsplatser. Att arbeta med videokonferensteknologi och webprojekt är nog rätt specifikt för just min avdelning.

Fortfarande vet jag nog inte riktigt vad jag skulle vilja arbeta med som mera känns som en livsuppgift. Då jag var litet rädd för matte och fysik, kemi osv i Sverige valde jag bort den typen utbildningar. Numera har jag kommit över den rädslan och vet att jag kan lära mig och förstår även den typen ämnen. Tanken har föresvävat mig några gånger under senare år att om jag var litet yngre skulle jag ha kunnat tänka mig att bli meteorolog. Jag tycker väder är fascinerande och det är ju något som alltid finns. Alltså ingen brist på arbetsuppgifter. Men det är en rätt lång utbildning så den känns inte riktigt aktuell just nu.

Troligen har de flesta människor jobb och inte livsuppgifter som de arbetar med. Har ni som läser några tankar kring detta?

I USA har många människor ofta flera arbeten bara för att överleva ekonomiskt. Det är oftast relativt lågavlönade arbeten. Har tänkt skriva vid tillfälle om alla minimilöner som finns här.

Igår blev jag och några av mina kollegor bjudna på en mycket god plommonkaka som min chef bakat. Plommonen kom från en lokal trädgård. En av de som arbetar i skolans bibliotek hade tagit med sig plommon och bjudit på. Tänk så gott det är med närodlat och hembakat.

I mitt förra inlägg nämnde jag att många i USA har det tufft med flera jobb och minimilöner. Självklart är det inte majoriteten av de som arbetar i USA som tjänar så litet men det är ändå en hel del som kämpar med - i mina ögon - löjligt låga löner.
Jag hade minimilön inom skolan när jag var elev och arbetade som "tutor" och "note taker". Skolan ger de elever som arbetar där minimilöner och med det visum jag hade (F-1 - student visa) kunde jag inte lagligt arbeta utanför skolans område.

Eftersom jag inte bott i Sverige på så länge vet jag inte numera om det finns något liknande i Sverige med löner som man egentligen inte kan leva på. Kanske ni som läser kan fylla i mina kunskapsluckor. :)
I USA finns det i de flesta stater så kallade "minimum wages". De varierar en del (som vanligt) mellan de olika staterna men generellt sett är det mycket låga löner som jag inte förstår hur man ens kan överleva på. Därav troligen situationen med flera jobb som en del amerikaner lever med.

Här i Kalifornien gick minimilönen upp till "hela" $9/timme 1 juli i år. Med dagens växelkurs är det ungefär 65 kronor/timme. Inte mycket att "hänga i julgranen" inte. Jag minns faktiskt inte nu vad jag tjänade när jag jobbade i bokhandel under somrarna när jag gick på gymnasiet - det var i slutet på 70-talet - men nog tjänade jag ihop en hel del pengar redan på den tiden.
Många stater tycks ligga runt $7.25/timme som den lägsta lönen (vilket är den så kallade "federal minimum wage" som funnits rätt många år nu) men det finns även lägre och högre och till och med stater som inte har minimilöner. I staden Seattle i staten Washington beslutade man i juni i år att höja minimilönen till hela $15/timme! Det kommer troligen att få återverkningar även i andra delar av USA. Tydligen skall lönen höjas i steg under flera år. http://money.cnn.com/2014/06/02/news/economy/seattle-minimum-wage/
Fortfarande är $15 inte mycket med tanke på dagens kostnader för mat, bensin, hyror, osv.

Skolan jag jobbar inom har de lägsta lönerna i jämförelse med övriga så kallade "community colleges" i Kalifornien. Den nya minimilönen i Seattle ligger inte alls särskilt långt från det jag tjänar. Jag är en så kallad "hourly employee". Att idag (snart 18 år efter det jag kom till USA) tjäna mycket mindre än vad jag gjorde i Sverige 1996 är inte särskilt roligt skall ärligt erkännas. Som bekant har Siskiyou County överlag låga löner och medellönen ligger mycket lägre än i till exempel San Francisco-området.

Om minimilönerna hade följt övrig prisutveckling i samhället och inflation skulle de troligen ligga på över $20/timme idag. Jag tycker minimilönerna ligger i linje med en del av saker i det amerikanska samhället som inte är de mest positiva - ingen lagstadgad semesterlag (USA är nog det enda industrialiserade landet som inte har en sådan lag), mycket dåliga möjligheter att vara mammaledig och inte någon riktig anställningstrygghet.

Och väldigt många amerikaner lever numera "paycheck to paycheck" och har inga sparade pengar. Även USAs så kallade "middle class". Jag får i alla fall vara tacksam att jag inte hör till dem.

Den officiella hemsidan med information om "minimum wages": http://www.dol.gov/whd/minwage/america.htm

Sommaren fortsätter och igår var det mellan +25-30 i norra Kalifornien och södra Oregon. Till och med den sydligaste kusten i Oregon har haft det varmt där det annars kan vara kyligt och dimmigt. I staden Brookings utmed kusten finns det ett speciellt fenomen som gör att det kan bli riktigt varmt där - det kanske får bli nästa inlägg. :)

Blommor i Mt Shasta för några dagar sedan.

Redan september och fortfarande sommar

Call me old fashioned

Här äter vi med gaffeln som barn ;)

Prinsessan på ärten och tjocka madrasser

Katastrofbrand i Weed

Bolesbranden i Weed nu hos Aftonbladet och Expressen

Vatten - underbart!

Vilken vecka!

Paraply, regnrock och stövlar

Hösten lär vara på gång

Gjutjärn i stället för teflon

OMG - det regnar!

Tänk tanken att det inte skulle gå att bo i Kalifornien

Att promenera - "do you need a ride?"

Vem tjänar mest?

Grattis mamma!

Dricker du klor och fluor?

Det här med solbränna

Att välja yrke

Minimilöner i USA