Eftersom sommaren tycks fortsätta i oförminskad styrka hos oss - idag pratar man om att det skall bli uppemot +30 - tycks allt som har med höst och vinter vara mycket avlägset.
Det innebär att de allra flesta fortfarande har kortärmat och kortare långbyxor eller shorts till och med. Under en tidig morgonpromenad på skolans campus såg jag en av skolans anställda gå till sitt kontor. Hon hade "capris pants", det vill säga långbyxor som inte går ända ned till vaden och jag tänkte på något när jag såg hennes relativt vita ben. Något som är en påtaglig skillnad mellan Kalifornien (kanske även andra delar av USA) och Sverige. Man anstränger sig inte alls på samma sätt här för att ha en solbränna.
Jag hörde till dem som ville bli brunbränd när jag bodde i Sverige. Nu är min hud sådan att det inte är alldeles lätt för mig att få den där djupare solbrännan men jag gjorde vad jag kunde tills jag var runt 25. Sedan blev jag klokare. :)
Min första upplevelse av en solbränna som mer liknade brännskador fick jag faktiskt på Isle of Wight - en ö söder om England. Jag var där på språkresa och trodde nog inte att solen var så stark som den var. Jag och min kompis låg på stranden och "stekte" oss. Inte under särskilt lång tid men det räckte.
Efter det blev jag helt klart mera försiktig men ville fortfarande ha litet solbränna på sommaren. Men efter det att jag var runt 25 tyckte jag mig märka att solen blivit mycket starkare och det var nästan obehagligt att sitta alltför länge i solen. Självklart blev det stunder i solen, men kortare än tidigare.
När jag kom till Kalifornien trodde jag att jag var tvungen att ta tillvara alla solstunder men snabbt insåg jag att det var soligt VARJE dag. :) Och det var mycket varmare än vad det var i Sverige så skuggan blev min bästa vän. Solhatt och begränsad tid i solen har jag levt med sedan dess. Och många med mig gör samma sak. Självklart finns det de som kör med den "svenska stilen", det vill säga man pressar i solen men de är i minoritet här.
Det känns rätt skönt att det är litet mera avslappnat där jag bor och att det är helt okej att man inte är direkt solbränd - även under sommaren. Ibland får jag känslan av att man i Sverige "måste" vara solbränd. Hur ser ni på det som bor där? Jag vet att sommaren är kort i Sverige och att det vissa år kan vara riktigt dåligt väder. Men frågan som jag ställer mig ibland när jag ser människors stress att bli bruna - varför är det så viktigt?
Med den "filosofiska" ;) frågan rundar jag av för idag. Den här dagen kommer att bli lång för mig - massor med grejer på gång på jobbet och sedan ett besök hos kiropraktorn efter jobbet.
![]()
Bilden lånad från nätet.
Det innebär att de allra flesta fortfarande har kortärmat och kortare långbyxor eller shorts till och med. Under en tidig morgonpromenad på skolans campus såg jag en av skolans anställda gå till sitt kontor. Hon hade "capris pants", det vill säga långbyxor som inte går ända ned till vaden och jag tänkte på något när jag såg hennes relativt vita ben. Något som är en påtaglig skillnad mellan Kalifornien (kanske även andra delar av USA) och Sverige. Man anstränger sig inte alls på samma sätt här för att ha en solbränna.
Jag hörde till dem som ville bli brunbränd när jag bodde i Sverige. Nu är min hud sådan att det inte är alldeles lätt för mig att få den där djupare solbrännan men jag gjorde vad jag kunde tills jag var runt 25. Sedan blev jag klokare. :)
Min första upplevelse av en solbränna som mer liknade brännskador fick jag faktiskt på Isle of Wight - en ö söder om England. Jag var där på språkresa och trodde nog inte att solen var så stark som den var. Jag och min kompis låg på stranden och "stekte" oss. Inte under särskilt lång tid men det räckte.
Efter det blev jag helt klart mera försiktig men ville fortfarande ha litet solbränna på sommaren. Men efter det att jag var runt 25 tyckte jag mig märka att solen blivit mycket starkare och det var nästan obehagligt att sitta alltför länge i solen. Självklart blev det stunder i solen, men kortare än tidigare.
När jag kom till Kalifornien trodde jag att jag var tvungen att ta tillvara alla solstunder men snabbt insåg jag att det var soligt VARJE dag. :) Och det var mycket varmare än vad det var i Sverige så skuggan blev min bästa vän. Solhatt och begränsad tid i solen har jag levt med sedan dess. Och många med mig gör samma sak. Självklart finns det de som kör med den "svenska stilen", det vill säga man pressar i solen men de är i minoritet här.
Det känns rätt skönt att det är litet mera avslappnat där jag bor och att det är helt okej att man inte är direkt solbränd - även under sommaren. Ibland får jag känslan av att man i Sverige "måste" vara solbränd. Hur ser ni på det som bor där? Jag vet att sommaren är kort i Sverige och att det vissa år kan vara riktigt dåligt väder. Men frågan som jag ställer mig ibland när jag ser människors stress att bli bruna - varför är det så viktigt?
Med den "filosofiska" ;) frågan rundar jag av för idag. Den här dagen kommer att bli lång för mig - massor med grejer på gång på jobbet och sedan ett besök hos kiropraktorn efter jobbet.
Bilden lånad från nätet.