Avresan till Sverige närmar sig med stormsteg. I nästa vecka bär det av och det är fortfarande mycket att förbereda och ordna med. Eftersom jag kommer att stanna borta en längre tid känns den här resan mycket "större"än någon av de resor jag gjort till Sverige under mina 18 år i USA. Flyttar gör jag ju inte nu utan det här är en resa för att ta tag i olika saker i Sverige och för att känna efter hur jag upplever mitt gamla hemland. Jag ser, som jag skrivit om tidigare, Sverige inte alls genom några rosenfärgade glasögon.
Reser jag "hem" till Sverige när jag nu åker? Nej, det kan jag inte påstå. Jag reser till Sverige men inte känns Sverige som "hemma". När min mamma gick bort sommaren 2013 kändes Sverige ännu mindre som hemma. Tidigare när jag har åkt jag ju alltid kunnat bo i antingen min egen lägenhet i Kärrdal eller hos min mamma. Nu blir det inte så utan jag kommer att bo hos snälla vänner som "förbarmar sig"över mig. :)
Hemma är USA numera och det är där jag har mina få tillhörigheter. Igår var jag hemma hos min fd chef på middag och jag lämnade en nyckel till lägenheten jag hyr (som jag alltså kommer att ha kvar i alla fall några få månader) och ett par krukväxter. Jag kommer alltså tillbaka till Weed eftersom jag absolut inte kunde fatta några så stora beslut som att permanent flytta någon annanstans i det här skedet.
Det tog mig många, många år att känna mig hemma i USA. Minns på ett ungefär när den känslan började infinna sig och det var ungefär 10 år efter det att jag först kom hit 1997. Det är kanske ovanligt lång tid för att anpassa sig men av någon anledning var jag "seg".
Som jag skrivit om tidigare på bloggen befinner man sig oftast i ett "ingemansland" när man väl lämnat sitt hemland där man vuxit upp och kanske bott många år. Och det är nog sällsynt att man känner sig helt hemma i det nya landet. Kommer man som liten är nog chanserna rätt stora att man tar till sig kulturen, människorna, landet osv på ett annat sätt än om man är vuxen. Jag var 35 när jag kom till USA så hade ju hela min uppväxt, delar av mitt yrkesliv osv i Sverige.
Jag kommer säkert att förundras, förvånas och undra över saker i Sverige och kommer absolut att känna mig osäker på hur saker och ting numera fungerar.
Ni som bor utomlands - känner ni att ni reser "hem" till Sverige när ni åker dit?
Igår kväll var jag alltså hembjuden till min fd chef. Hon och hennes familj bor på gångavstånd här i Weed. Jag bjöds på en trevlig middag och en mycket god efterrätt som hennes son tillagat. Han är utbildad kock och hade lagat en chokladtårta med aprikosfyllning och till det var det vispad grädde. Mmmmm. :)
Dessutom fick jag en vacker almanacka för 2016 med foton av Mt Shasta.
![]()
Och jag fick även en liten prydnadssak med Kaliforniens blomma - California poppy.
![]()
Baksidan är minst lika intressant som framsidan tycker jag.
![]()
Reser jag "hem" till Sverige när jag nu åker? Nej, det kan jag inte påstå. Jag reser till Sverige men inte känns Sverige som "hemma". När min mamma gick bort sommaren 2013 kändes Sverige ännu mindre som hemma. Tidigare när jag har åkt jag ju alltid kunnat bo i antingen min egen lägenhet i Kärrdal eller hos min mamma. Nu blir det inte så utan jag kommer att bo hos snälla vänner som "förbarmar sig"över mig. :)
Hemma är USA numera och det är där jag har mina få tillhörigheter. Igår var jag hemma hos min fd chef på middag och jag lämnade en nyckel till lägenheten jag hyr (som jag alltså kommer att ha kvar i alla fall några få månader) och ett par krukväxter. Jag kommer alltså tillbaka till Weed eftersom jag absolut inte kunde fatta några så stora beslut som att permanent flytta någon annanstans i det här skedet.
Det tog mig många, många år att känna mig hemma i USA. Minns på ett ungefär när den känslan började infinna sig och det var ungefär 10 år efter det att jag först kom hit 1997. Det är kanske ovanligt lång tid för att anpassa sig men av någon anledning var jag "seg".
Som jag skrivit om tidigare på bloggen befinner man sig oftast i ett "ingemansland" när man väl lämnat sitt hemland där man vuxit upp och kanske bott många år. Och det är nog sällsynt att man känner sig helt hemma i det nya landet. Kommer man som liten är nog chanserna rätt stora att man tar till sig kulturen, människorna, landet osv på ett annat sätt än om man är vuxen. Jag var 35 när jag kom till USA så hade ju hela min uppväxt, delar av mitt yrkesliv osv i Sverige.
Jag kommer säkert att förundras, förvånas och undra över saker i Sverige och kommer absolut att känna mig osäker på hur saker och ting numera fungerar.
Ni som bor utomlands - känner ni att ni reser "hem" till Sverige när ni åker dit?
Igår kväll var jag alltså hembjuden till min fd chef. Hon och hennes familj bor på gångavstånd här i Weed. Jag bjöds på en trevlig middag och en mycket god efterrätt som hennes son tillagat. Han är utbildad kock och hade lagat en chokladtårta med aprikosfyllning och till det var det vispad grädde. Mmmmm. :)
Dessutom fick jag en vacker almanacka för 2016 med foton av Mt Shasta.
Och jag fick även en liten prydnadssak med Kaliforniens blomma - California poppy.
Baksidan är minst lika intressant som framsidan tycker jag.
