Ibland hisnar det när jag inser att jag faktiskt snart bott 1/3 av mitt liv i USA. I april i år var det 18 år sedan som jag först kom till Mt Shasta för att besöka staden, se berget och träffa Michael. När jag kom visste jag väldigt litet om hur svårt det var att flytta till och bosätta sig i USA men allteftersom tiden gick lärde jag mig mer och mer. Jag visste inte att skillnaden mellan USA och Sverige faktiskt är så stor som den är och jag visste heller inte att man hamnar i ett "ingemansland" litet grand när man lämnar sitt hemland och flyttar till ett annat.
Jag känner mig inte längre som en svensk på det sättet som jag gjorde när jag bodde i Sverige. Kopplingen till Sverige har suddats ut mer och mer under årens lopp, framför allt då jag numera inte har någon riktigt nära släkt i Sverige. Men min svenska i både tal och skrift är helt intakt och som jag skrivit om flera gånger på bloggen månar jag om min svenska, kanske mer än de som bor i Sverige.
Engelskan är mitt vardagsspråk. Det jag pratar, tänker på och hör omkring mig under större delen av min vakna tid. Men jag känner mig absolut inte som en amerikan. Jag känner att jag till viss del befinner mig i en egen värld som är en blandning av det svenska och amerikanska. Kanske det delvis beror på att jag inte haft andra svenskar omkring mig sedan jag kom till USA och bara umgåtts med amerikaner. Fortfarande har jag faktiskt flest vänner i Sverige som jag också månat om att behålla som vänner.
Jag är med i en Facebookgrupp som är till för svenskar som bor i USA och jag har sett flera som skrivit entusiastiska inlägg och kommentarer om svenskt lösgodis som tydligen kommit till IKEA här i USA. Jag känner mig litet oförstående skall villigt erkännas över denna entusiasm men i början av mitt USA-liv var det mycket jag saknade ifråga om svensk mat. Numera känner jag absolut ingen saknad. Det enda jag kan sakna ibland är Kalles Kaviar och det kan jag få hjälp att få skickat till mig genom en snäll vän här på västkusten.
Min referensram för Sverige är 18 år gammal även om jag gör mitt bästa för att hänga med i utvecklingen. Men bor man inte i landet går det inte att ha en känsla för hur det faktiskt är. En hel del av det som pågår i Sverige gör mig undrande och jag förstår egentligen inte hur man tänker och resonerar.
Det USA jag kom till finns inte längre. För 18 år sedan var USA ett land med mycket framtidsanda, positivism och en tro på något bra. Allteftersom åren gått har allt fler människor fått uppleva hur det är att inte ha ett arbete och kanske till och med bli hemlösa. Svenska Dagbladet hade alldeles nyligen denna mycket bra artikel: http://www.svd.se/den-amerikanska-mardrommen. Jag kan bara instämma i det de skriver - det finns en stor del av USAs befolkning som lever i fattigdom och bara en minoritet är mycket rika. USAs medelklass som egentligen byggde USA har försvunnit mer eller mindre. Och jag undrar om inte utvecklingen i Sverige är på väg åt samma håll fast kanske på ett litet annat sätt.
Alla länder har sina för- och nackdelar, så även Sverige och USA. Jag kan nog se med rätt neutrala ögon på båda länderna trots att jag bor i USA. Eftersom jag står inför ett vägskäl i mitt liv kommer jag snart att "ryckas upp med rötterna" igen. När jag har mer fasta planer får jag berätta.
Jag har inga digitala bilder från mina tidigare år här i USA så lägger ut ett par bilder som representerar Mt Shasta-området som har varit min "bas" under nästan hela mitt liv här. Detta område är fattigt och har ett litet utbud av affärer men vad vi har är storslagna vyer med det magiska berget Mt Shasta. Dessa bilder är från lavendelodlingarna i Shasta Valley i juli 2011 när min vän C och jag var där. Ser ni så mycket mera snö det är på berget eftersom torkan inte hade satt igång 2011..
![]()
![]()
Jag känner mig inte längre som en svensk på det sättet som jag gjorde när jag bodde i Sverige. Kopplingen till Sverige har suddats ut mer och mer under årens lopp, framför allt då jag numera inte har någon riktigt nära släkt i Sverige. Men min svenska i både tal och skrift är helt intakt och som jag skrivit om flera gånger på bloggen månar jag om min svenska, kanske mer än de som bor i Sverige.
Engelskan är mitt vardagsspråk. Det jag pratar, tänker på och hör omkring mig under större delen av min vakna tid. Men jag känner mig absolut inte som en amerikan. Jag känner att jag till viss del befinner mig i en egen värld som är en blandning av det svenska och amerikanska. Kanske det delvis beror på att jag inte haft andra svenskar omkring mig sedan jag kom till USA och bara umgåtts med amerikaner. Fortfarande har jag faktiskt flest vänner i Sverige som jag också månat om att behålla som vänner.
Jag är med i en Facebookgrupp som är till för svenskar som bor i USA och jag har sett flera som skrivit entusiastiska inlägg och kommentarer om svenskt lösgodis som tydligen kommit till IKEA här i USA. Jag känner mig litet oförstående skall villigt erkännas över denna entusiasm men i början av mitt USA-liv var det mycket jag saknade ifråga om svensk mat. Numera känner jag absolut ingen saknad. Det enda jag kan sakna ibland är Kalles Kaviar och det kan jag få hjälp att få skickat till mig genom en snäll vän här på västkusten.
Min referensram för Sverige är 18 år gammal även om jag gör mitt bästa för att hänga med i utvecklingen. Men bor man inte i landet går det inte att ha en känsla för hur det faktiskt är. En hel del av det som pågår i Sverige gör mig undrande och jag förstår egentligen inte hur man tänker och resonerar.
Det USA jag kom till finns inte längre. För 18 år sedan var USA ett land med mycket framtidsanda, positivism och en tro på något bra. Allteftersom åren gått har allt fler människor fått uppleva hur det är att inte ha ett arbete och kanske till och med bli hemlösa. Svenska Dagbladet hade alldeles nyligen denna mycket bra artikel: http://www.svd.se/den-amerikanska-mardrommen. Jag kan bara instämma i det de skriver - det finns en stor del av USAs befolkning som lever i fattigdom och bara en minoritet är mycket rika. USAs medelklass som egentligen byggde USA har försvunnit mer eller mindre. Och jag undrar om inte utvecklingen i Sverige är på väg åt samma håll fast kanske på ett litet annat sätt.
Alla länder har sina för- och nackdelar, så även Sverige och USA. Jag kan nog se med rätt neutrala ögon på båda länderna trots att jag bor i USA. Eftersom jag står inför ett vägskäl i mitt liv kommer jag snart att "ryckas upp med rötterna" igen. När jag har mer fasta planer får jag berätta.
Jag har inga digitala bilder från mina tidigare år här i USA så lägger ut ett par bilder som representerar Mt Shasta-området som har varit min "bas" under nästan hela mitt liv här. Detta område är fattigt och har ett litet utbud av affärer men vad vi har är storslagna vyer med det magiska berget Mt Shasta. Dessa bilder är från lavendelodlingarna i Shasta Valley i juli 2011 när min vän C och jag var där. Ser ni så mycket mera snö det är på berget eftersom torkan inte hade satt igång 2011..
