För några veckor sedan skrev jag om drömmar och att jag hade haft en dröm där jag träffade min pappa. För litet drygt en vecka sedan var det dags för ytterligare en dröm där jag fick träffa en kär person som inte finns här längre - Michael. Och att jag hade drömmen exakt den dagen han gick bort för 8 år sedan tror jag ju inte var någon tillfällighet.
Det var roligt att träffa Michael igen :) och jag insåg hur mycket jag förändrats sedan han gick bort.
Det var en tuff tid efter hans bortgång eftersom jag bara hade bott i Oregon 3 månader och jag egentligen inte kände några andra i Union i nordöstra Oregon där vi bodde. Men jag tog mig igenom projektet att avveckla hans hus och allt som fanns i huset. Det var hans hus och planerna var ju att vi inte skulle bo tillsammans även om vi gärna ville bo närmare varandra än vad vi gjorde när jag bodde i Kalifornien. Jag vet att han hjälpte mig "från andra sidan" eftersom huset såldes på ett nästan magiskt sätt och jag lyckades hitta människor som kunde ta hand om många av hans saker som jag inte ville slänga.
Att bli kvar själv och klara av allt stärkte mitt självförtroende väldigt mycket. Och jag växte mycket som person. Jag hade inga tvivel på att jag skulle stanna kvar i USA även om Michael var anledningen till att jag kom hit 1997. Jag minns att min mamma frågade mig om jag skulle flytta tillbaka till Sverige och att jag sade "nej, jag känner att jag skall vara kvar i USA". Jag hade mitt green card så det var inga problem att kunna stanna lagligt här. Dessutom fick jag ju tillbaka mitt gamla jobb när jag återvände från Oregon trots att jag varit borta 4 månader. Det var som om någon hållit en vakande hand över mig och mitt fortsatta liv här i Kalifornien.
Jag ångrar inte alls att jag stannade kvar i USA efter Michaels bortgång och nu så här i efterhand kan jag se den "röda tråden" som lett till olika upplevelser och erfarenheter som jag inte skulle vilja vara utan.
Hur framtiden ser ut känns litet mera oklart just nu med tanke på det jag nu måste gå igenom visavi skattemyndigheten. Och om det blir USA framöver eller inte står skrivet i stjärnorna. Det jag dock har känt sedan jag tog kontakt med advokaten är att Michael kommer att hjälpa mig. Det känns bra.
Michael skulle inte vilja ha varit med på bild på bloggen så det respekterar jag även om han inte finns här längre.
Avslutar därför i stället med några bilder på vårblommor som mötte mig i Mt Shasta i lördags.
![]()
![]()
![]()
Det var roligt att träffa Michael igen :) och jag insåg hur mycket jag förändrats sedan han gick bort.
Det var en tuff tid efter hans bortgång eftersom jag bara hade bott i Oregon 3 månader och jag egentligen inte kände några andra i Union i nordöstra Oregon där vi bodde. Men jag tog mig igenom projektet att avveckla hans hus och allt som fanns i huset. Det var hans hus och planerna var ju att vi inte skulle bo tillsammans även om vi gärna ville bo närmare varandra än vad vi gjorde när jag bodde i Kalifornien. Jag vet att han hjälpte mig "från andra sidan" eftersom huset såldes på ett nästan magiskt sätt och jag lyckades hitta människor som kunde ta hand om många av hans saker som jag inte ville slänga.
Att bli kvar själv och klara av allt stärkte mitt självförtroende väldigt mycket. Och jag växte mycket som person. Jag hade inga tvivel på att jag skulle stanna kvar i USA även om Michael var anledningen till att jag kom hit 1997. Jag minns att min mamma frågade mig om jag skulle flytta tillbaka till Sverige och att jag sade "nej, jag känner att jag skall vara kvar i USA". Jag hade mitt green card så det var inga problem att kunna stanna lagligt här. Dessutom fick jag ju tillbaka mitt gamla jobb när jag återvände från Oregon trots att jag varit borta 4 månader. Det var som om någon hållit en vakande hand över mig och mitt fortsatta liv här i Kalifornien.
Jag ångrar inte alls att jag stannade kvar i USA efter Michaels bortgång och nu så här i efterhand kan jag se den "röda tråden" som lett till olika upplevelser och erfarenheter som jag inte skulle vilja vara utan.
Hur framtiden ser ut känns litet mera oklart just nu med tanke på det jag nu måste gå igenom visavi skattemyndigheten. Och om det blir USA framöver eller inte står skrivet i stjärnorna. Det jag dock har känt sedan jag tog kontakt med advokaten är att Michael kommer att hjälpa mig. Det känns bra.
Michael skulle inte vilja ha varit med på bild på bloggen så det respekterar jag även om han inte finns här längre.
Avslutar därför i stället med några bilder på vårblommor som mötte mig i Mt Shasta i lördags.
