Happy Thanksgiving till alla!
Det är den 27 november och min termometer visar på +15! Helt otroligt att det är så varmt i slutet av november här i nordligaste Kalifornien.
Läste idag att man även i år skall ha en Black Friday-rea i Sverige. Denna amerikanska tradition som tydligen hittat till Sverige - varför är jag inte förvånad :). I USA är det handelns största försäljningsdag under året.
Jag måste erkänna att jag aldrig upphör att förundras över längtan i Sverige att ta till sig allt amerikanskt. Tror inte att Thanksgiving blivit en accepterad helg i Sverige ännu men troligen finns tankarna. Halloween firas vad jag förstår varje år numera i Sverige.
Många av de email jag fått under årens lopp genom bloggen talar om en otroligt stark längtan hos många svenskar att komma till USA. Man tycks vara trött på Sverige och hur folk är där. Och USA verkar vara drömlandet över alla andra. Trots att det otroligt svårt att immigrera - lagligt i alla fall - till USA.
Sådana här "fenomen" får min hjärna att "gå igång". :) Varför längtar så många svenskar efter att komma till USA? Varför vill man ta till sig allt som är amerikanskt - helger, språk, trender, mat osv? Samtidigt som många svenskar tycker att USA har många fel och brister och att amerikaner: är ytliga, vet väldigt litet om omvärlden, äter onyttig mat, är fokuserade på pengar och status, osv. Det tycks råda någon slags hatkärlek mellan svenskar och det stora landet i väster.
USA och dess befolkning har något som jag upplever finns i mindre utsträckning i Sverige - en tro på att kunna lyckas trots dåliga odds, något slags "jäklar anamma" att kunna göra i stort sett vad som helst - till och med att bli president - och en längtan efter frihet (vilket dagens USA och regering inte verkar leda till - tvärtom blir det mer och mer kontroll och intrång i människors privatliv). Kan det vara dessa egenskaper man dras till som svensk?
Min egen erfarenhet efter mitt första besök i USA 1985 var att jag upplevde en livsgnista hos de flesta amerikaner som jag inte alls har sett på samma sätt i Sverige. En kontakt med något inombords som tycks ligga mera "under ytan" hos många svenskar. Den känslan har jag fortfarande och det var en anledning till att jag stannade i USA när Michael gick bort. Denna livsgnista är inspirerande. Kanske detta låter flummigt men jag undrar om inte denna "kvalitet" kan vara en anledning till att så många i Sverige dras till USA. Självklart finns livsgnistan även i Sverige men inte alls lika synligt och den ligger mer under ytan. Kanske beroende på att vi svenskar ofta är mer tillbakadragna och blyga jämfört med amerikaner. Jag tror dock att de flesta svenskar längtar efter detta. Man är litet "svältfödd" på just den punkten.
När jag var på besök i Sverige för 2-3 år sedan åkte jag hiss i huset där mamma hade sin lägenhet. Det var jag och en man i hissen och då jag numera småpratar med folk jag inte känner (ni vet det där trevliga, litet ytliga amerikanska sättet ;)) pratade jag med mannen. Han lyste upp och verkade tycka det var fantastiskt trevligt att få kontakt med en annan person även om det bara var under ett par minuter. Så är det alltid i det amerikanska samhället - man har en kontakt med andra även om den är ytlig och man knyter an till andra personer på olika sätt. Samhället blir så mycket mera personligt med denna kontakt. Det bidrar till en dynamisk energi människor emellan.
Att ta till sig engelskan, amerikanska helger och traditioner tror jag inte egentligen hjälper med det man kanske längtar efter i Sverige. Det ligger på ett helt annat plan. Ett inre plan.
Dags att avsluta mina filosoferande tankar för idag. :) Dela gärna med er vad ni tror.
Berget för några dagar sedan i den vackra, rosa solnedgången.
![]()
Det är den 27 november och min termometer visar på +15! Helt otroligt att det är så varmt i slutet av november här i nordligaste Kalifornien.
Läste idag att man även i år skall ha en Black Friday-rea i Sverige. Denna amerikanska tradition som tydligen hittat till Sverige - varför är jag inte förvånad :). I USA är det handelns största försäljningsdag under året.
Jag måste erkänna att jag aldrig upphör att förundras över längtan i Sverige att ta till sig allt amerikanskt. Tror inte att Thanksgiving blivit en accepterad helg i Sverige ännu men troligen finns tankarna. Halloween firas vad jag förstår varje år numera i Sverige.
Många av de email jag fått under årens lopp genom bloggen talar om en otroligt stark längtan hos många svenskar att komma till USA. Man tycks vara trött på Sverige och hur folk är där. Och USA verkar vara drömlandet över alla andra. Trots att det otroligt svårt att immigrera - lagligt i alla fall - till USA.
Sådana här "fenomen" får min hjärna att "gå igång". :) Varför längtar så många svenskar efter att komma till USA? Varför vill man ta till sig allt som är amerikanskt - helger, språk, trender, mat osv? Samtidigt som många svenskar tycker att USA har många fel och brister och att amerikaner: är ytliga, vet väldigt litet om omvärlden, äter onyttig mat, är fokuserade på pengar och status, osv. Det tycks råda någon slags hatkärlek mellan svenskar och det stora landet i väster.
USA och dess befolkning har något som jag upplever finns i mindre utsträckning i Sverige - en tro på att kunna lyckas trots dåliga odds, något slags "jäklar anamma" att kunna göra i stort sett vad som helst - till och med att bli president - och en längtan efter frihet (vilket dagens USA och regering inte verkar leda till - tvärtom blir det mer och mer kontroll och intrång i människors privatliv). Kan det vara dessa egenskaper man dras till som svensk?
Min egen erfarenhet efter mitt första besök i USA 1985 var att jag upplevde en livsgnista hos de flesta amerikaner som jag inte alls har sett på samma sätt i Sverige. En kontakt med något inombords som tycks ligga mera "under ytan" hos många svenskar. Den känslan har jag fortfarande och det var en anledning till att jag stannade i USA när Michael gick bort. Denna livsgnista är inspirerande. Kanske detta låter flummigt men jag undrar om inte denna "kvalitet" kan vara en anledning till att så många i Sverige dras till USA. Självklart finns livsgnistan även i Sverige men inte alls lika synligt och den ligger mer under ytan. Kanske beroende på att vi svenskar ofta är mer tillbakadragna och blyga jämfört med amerikaner. Jag tror dock att de flesta svenskar längtar efter detta. Man är litet "svältfödd" på just den punkten.
När jag var på besök i Sverige för 2-3 år sedan åkte jag hiss i huset där mamma hade sin lägenhet. Det var jag och en man i hissen och då jag numera småpratar med folk jag inte känner (ni vet det där trevliga, litet ytliga amerikanska sättet ;)) pratade jag med mannen. Han lyste upp och verkade tycka det var fantastiskt trevligt att få kontakt med en annan person även om det bara var under ett par minuter. Så är det alltid i det amerikanska samhället - man har en kontakt med andra även om den är ytlig och man knyter an till andra personer på olika sätt. Samhället blir så mycket mera personligt med denna kontakt. Det bidrar till en dynamisk energi människor emellan.
Att ta till sig engelskan, amerikanska helger och traditioner tror jag inte egentligen hjälper med det man kanske längtar efter i Sverige. Det ligger på ett helt annat plan. Ett inre plan.
Dags att avsluta mina filosoferande tankar för idag. :) Dela gärna med er vad ni tror.
Berget för några dagar sedan i den vackra, rosa solnedgången.
