Det kom goda nyheter i morse via CalFires hemsida - branden i Weed är nu "100% contained". Det innebär att man anser sig ha total kontroll över den.
Antagligen kommer det att finnas en del brandmän kvar under en tid för fortsatt efterarbete men de allra flesta kommer nog att bege sig till andra skogsbränder. Som mest hade vi runt 1100 brandmän i Weed. En annan jättebrand som brinner öster om Sacramento (King fire) har mer än 5000 brandmän.
Människor har nu fått börja komma tillbaka till sina hem medan andra fortfarande bor hos familj och vänner eller kanske letar efter hyresbostäder.
Exakt hur Weed kommer att byggas upp igen vet nog ingen just nu.
Jag måste erkänna att jag känner mig litet slut efter den gångna veckan. Även om jag inte direkt drabbades har denna brand givetvis påverkat alla oss som bor här på ett eller annat sätt.
Igår eftermiddag pratade jag med en av lärarna som undervisar i min byggnad och hon berättade hur hon och hennes syster (som delar ett hus inte långt från min bostad) packat sin bil och sedan suttit och tittat på brandens framfart över den kulle som jag tidigare berättat om. Hon sade att helt plötsligt vände vinden och branden fördes åt ett annat håll. Det var nog det som räddade den delen av Weed där jag bor.
Jag känner en stor tacksamhet att fortfarande ha ett hem och att mina få tillhörigheter fortfarande finns intakta. Och jag känner tacksamhet att jag "tränade" tidigare i somras på vad jag skulle ta med mig vid en eventuell evakuering.
Hur bearbetar man sådana här traumatiska händelser? För mig fungerar det bäst att kunna prata om det som hänt. Andra har kanske blivit mest chockade. Många har gråtit när de återsett sina förstörda hem.
Hur hanterar ni som läser stora, omtumlande händelser? Jag kanske verkar tjatig som skriver om detta igen på bloggen men det hjälper att bearbeta det som i grunden förändrat Weed. Det är viktigt att ta sig igenom sina känslor och inte fastna i dem. Det gjorde jag när min pappa, mamma och Michael gick bort. Att gå vidare och att lära sig av det som hänt känns viktigt för mig. Man kan alltid välja att se vad man kan lära sig av en situation och att det finns en mening med det som sker.
Igår hade man i Bel Air Park en stor barbecue för Weeds invånare. Jag var trött efter den gångna veckan så valde att stanna hemma i stället. Jag hörde och såg dock en del hemifrån. Bland annat såg jag dessa brandbilar som stod på rad utanför parken. Brandmännen hyllades med applåder och tillrop. Det kändes rätt tryggt att ha bilarna inpå knuten. :)
![]()
Om ett par dagar lär det vara höstdagjämningen. Gissa hur varmt det var i Mt Shasta-området idag? +33-34 på eftermiddagen! Jag börjar undra om det ens kommer att bli en höst och vinter. Bilden går att klicka så att den syns bättre.
![]()
Antagligen kommer det att finnas en del brandmän kvar under en tid för fortsatt efterarbete men de allra flesta kommer nog att bege sig till andra skogsbränder. Som mest hade vi runt 1100 brandmän i Weed. En annan jättebrand som brinner öster om Sacramento (King fire) har mer än 5000 brandmän.
Människor har nu fått börja komma tillbaka till sina hem medan andra fortfarande bor hos familj och vänner eller kanske letar efter hyresbostäder.
Exakt hur Weed kommer att byggas upp igen vet nog ingen just nu.
Jag måste erkänna att jag känner mig litet slut efter den gångna veckan. Även om jag inte direkt drabbades har denna brand givetvis påverkat alla oss som bor här på ett eller annat sätt.
Igår eftermiddag pratade jag med en av lärarna som undervisar i min byggnad och hon berättade hur hon och hennes syster (som delar ett hus inte långt från min bostad) packat sin bil och sedan suttit och tittat på brandens framfart över den kulle som jag tidigare berättat om. Hon sade att helt plötsligt vände vinden och branden fördes åt ett annat håll. Det var nog det som räddade den delen av Weed där jag bor.
Jag känner en stor tacksamhet att fortfarande ha ett hem och att mina få tillhörigheter fortfarande finns intakta. Och jag känner tacksamhet att jag "tränade" tidigare i somras på vad jag skulle ta med mig vid en eventuell evakuering.
Hur bearbetar man sådana här traumatiska händelser? För mig fungerar det bäst att kunna prata om det som hänt. Andra har kanske blivit mest chockade. Många har gråtit när de återsett sina förstörda hem.
Hur hanterar ni som läser stora, omtumlande händelser? Jag kanske verkar tjatig som skriver om detta igen på bloggen men det hjälper att bearbeta det som i grunden förändrat Weed. Det är viktigt att ta sig igenom sina känslor och inte fastna i dem. Det gjorde jag när min pappa, mamma och Michael gick bort. Att gå vidare och att lära sig av det som hänt känns viktigt för mig. Man kan alltid välja att se vad man kan lära sig av en situation och att det finns en mening med det som sker.
Igår hade man i Bel Air Park en stor barbecue för Weeds invånare. Jag var trött efter den gångna veckan så valde att stanna hemma i stället. Jag hörde och såg dock en del hemifrån. Bland annat såg jag dessa brandbilar som stod på rad utanför parken. Brandmännen hyllades med applåder och tillrop. Det kändes rätt tryggt att ha bilarna inpå knuten. :)
Om ett par dagar lär det vara höstdagjämningen. Gissa hur varmt det var i Mt Shasta-området idag? +33-34 på eftermiddagen! Jag börjar undra om det ens kommer att bli en höst och vinter. Bilden går att klicka så att den syns bättre.
