Igår tog jag ett djupt andetag och förde över den stora summan till begravningsbyrån. Nu är det gjort och min kontaktperson tar hand om allt kring deklarationen och man kan ju hoppas på att det kanske blir några slantar tillbaka. Jag hoppas i alla fall att det inte skall komma fler mejl med begäran om pengar som skall föras över. Då säger jag nej. ;)
Det blev inget besvarande av bloggkommentarer, nytt inlägg eller läsande av andra bloggar igår kväll. Ett stort åskoväder drog in över Mt Shasta-området och det var bara att dra ut kontakter - vilket jag alltid gör till TVn och datorn när det åskar. Det blixtrade och åskade och hela huset skakade av åskknallarna. Här bland bergen låter åskan mycket mer än vad den gör till exempel i Stockholm.
Igår var dagen för mitt 17-års jubileum för mitt "USA-liv". Ibland fattar jag inte att jag bott så länge i USA. Tiden har gått mycket fort tycker jag. Det här blir ett litet längre inlägg eftersom det ju inte är varje dag man firar 17-års jubileum.
Jag landade i San Francisco den 21 april 1997 och Michael kom och hämtade mig med sin gamla pick up truck. Vi hade aldrig träffats, bara pratat i telefon och skrivit brev. Märk väl att det här är länge sedan och man skrev brev på den tiden. ;) Vi hade fått kontakt med varandra eftersom Michael skrivit en bok som min pappa och jag ville översätta och ge ut på vårt bokförlag. Jag hade på känn att Michael och jag var mer än affärsbekanta men man vet ju aldrig tills man träffas. Efter att ha läst Michaels bok kände jag att jag ville besöka Mt Shasta. Denna plats jag aldrig hade hört talas om innan jag läste boken. Och jag blev kvar här eftersom Michael och jag, mycket riktigt, var mer än affärsbekanta.
Mina första år här var mycket mer omtumlande än vad jag hade kunnat föreställa mig. Många som bor i Sverige (inklusive jag själv innan jag kom hit) tycks tro att Sverige och USA är väldigt lika varandra. Visst, de liknar varandra mer än en del mer "primitiva" länder men det finns många, många olikheter som märks först när man bor här.
Språket var inget problem för mig eftersom jag pratade engelska på arbetet varje dag även när jag bodde i Sverige. Men det var de kulturella skillnaderna, som jag ibland fortfarande inte riktigt förstår, som gjorde mig vilsen.
Och att inte ha körkort när jag kom hit visade sig vara mycket osmart. Jag behövde inte körkort när jag bodde i Stockholmsområdet men här hade det verkligen behövts. Mitt första år levde jag som en eremit eftersom jag inte kunde promenera till Mt Shasta (det var för långt) och bussen - som går några gånger per dag - inte gick i närheten där vi bodde. När jag fick mitt körkort på hösten 1998 var mitt liv mer normalt igen.
Mitt första år var rätt nomadlikt eftersom jag var tvungen att åka fram och tillbaka eftersom jag bara kunde var här som turist. Tre månader var det mesta jag kunde stanna.
På hösten 1998 blev jag elev igen. Nog var jag ringrostig efter att ha arbetat under nästan 15 år men jag klarade av kurserna med stort A i alla. Jag var en så kallad "straight A student" och när jag tog min Associate of Arts examen lyckades jag göra det med "high honors" och jag var med på "President's list". Det märks inte i lönekuvertet idag men det var en bekräftelse för mig själv att jag kunde klara av detta. Litet stolt var jag, det skall ärligt erkännas.
Sedan var jag faktiskt hemma några år. Kan nog inte säga att jag var hemmafru egentligen men jag jobbade inte. Mest berodde det nog på litet dåligt självförtroende och att det knappt finns jobb här.
2004 bar det av till Hawaii där det absolut inte var något paradis utan vanlig vardag och mycket hetta och fukt. Under tiden på Hawaii fick jag mitt permanenta green card och kunde börja känna mig mer som en "riktig" person här. Varken Michael eller jag trivdes och vi insåg att det nog var bäst om vi flyttade åt olika håll så jag flyttade tillbaka till Mt Shasta/Weed där jag fick jobb inom skolan. Kanske de där höga betygen gjorde sitt till. Michael flyttade till Oregon.
I slutet av 2006 flyttade jag till Oregon eftersom Michael och jag (vi var fortfarande gifta) tyckte det skulle vara trevligt att bo närmare varandra även om vi inte skulle bo tillsammans. Tre månader senare gick han bort. Jag kände inte en enda människa i Union där vi bodde men jag lyckades göra klart allt med Michaels hus och hans saker på 1 månad. Det var en bedrift minst sagt och tungt många gånger. Och jag flyttade återigen tillbaka till Mt Shasta där mitt jobb inte hade tillsats.
Jag fick inte tillbaka jobbet utan fick först jobba som tillfälligt anställd och sedan fick jag söka mitt jobb - som jag blev erbjuden.
Resten finns egentligen dokumenterat här på bloggen. Det har blivit en hel del inlägg sedan november 2006. Jag har förändrats otroligt mycket som person - till det bättre - under mina år här. Och jag har varit med om att båda mina föräldrar har gått bort och även min make Michael. Att ha gått igenom detta har jag lärt mig mycket av. Jag är numera också dubbel medborgare och det känns som en befrielse att inte vara bunden av de regler som finns kring det gröna kortet.
I dagsläget vet jag ännu inte exakt vart jag kommer att ta vägen framöver men jag hoppas att det skall klarna. Det känns som om det är dags för något nytt. Kanske lika stort som att flytta till USA.
Vill avsluta med några fina vårblommor från min promenad idag.
![]()
![]()
Det blev inget besvarande av bloggkommentarer, nytt inlägg eller läsande av andra bloggar igår kväll. Ett stort åskoväder drog in över Mt Shasta-området och det var bara att dra ut kontakter - vilket jag alltid gör till TVn och datorn när det åskar. Det blixtrade och åskade och hela huset skakade av åskknallarna. Här bland bergen låter åskan mycket mer än vad den gör till exempel i Stockholm.
Igår var dagen för mitt 17-års jubileum för mitt "USA-liv". Ibland fattar jag inte att jag bott så länge i USA. Tiden har gått mycket fort tycker jag. Det här blir ett litet längre inlägg eftersom det ju inte är varje dag man firar 17-års jubileum.
Jag landade i San Francisco den 21 april 1997 och Michael kom och hämtade mig med sin gamla pick up truck. Vi hade aldrig träffats, bara pratat i telefon och skrivit brev. Märk väl att det här är länge sedan och man skrev brev på den tiden. ;) Vi hade fått kontakt med varandra eftersom Michael skrivit en bok som min pappa och jag ville översätta och ge ut på vårt bokförlag. Jag hade på känn att Michael och jag var mer än affärsbekanta men man vet ju aldrig tills man träffas. Efter att ha läst Michaels bok kände jag att jag ville besöka Mt Shasta. Denna plats jag aldrig hade hört talas om innan jag läste boken. Och jag blev kvar här eftersom Michael och jag, mycket riktigt, var mer än affärsbekanta.
Mina första år här var mycket mer omtumlande än vad jag hade kunnat föreställa mig. Många som bor i Sverige (inklusive jag själv innan jag kom hit) tycks tro att Sverige och USA är väldigt lika varandra. Visst, de liknar varandra mer än en del mer "primitiva" länder men det finns många, många olikheter som märks först när man bor här.
Språket var inget problem för mig eftersom jag pratade engelska på arbetet varje dag även när jag bodde i Sverige. Men det var de kulturella skillnaderna, som jag ibland fortfarande inte riktigt förstår, som gjorde mig vilsen.
Och att inte ha körkort när jag kom hit visade sig vara mycket osmart. Jag behövde inte körkort när jag bodde i Stockholmsområdet men här hade det verkligen behövts. Mitt första år levde jag som en eremit eftersom jag inte kunde promenera till Mt Shasta (det var för långt) och bussen - som går några gånger per dag - inte gick i närheten där vi bodde. När jag fick mitt körkort på hösten 1998 var mitt liv mer normalt igen.
Mitt första år var rätt nomadlikt eftersom jag var tvungen att åka fram och tillbaka eftersom jag bara kunde var här som turist. Tre månader var det mesta jag kunde stanna.
På hösten 1998 blev jag elev igen. Nog var jag ringrostig efter att ha arbetat under nästan 15 år men jag klarade av kurserna med stort A i alla. Jag var en så kallad "straight A student" och när jag tog min Associate of Arts examen lyckades jag göra det med "high honors" och jag var med på "President's list". Det märks inte i lönekuvertet idag men det var en bekräftelse för mig själv att jag kunde klara av detta. Litet stolt var jag, det skall ärligt erkännas.
Sedan var jag faktiskt hemma några år. Kan nog inte säga att jag var hemmafru egentligen men jag jobbade inte. Mest berodde det nog på litet dåligt självförtroende och att det knappt finns jobb här.
2004 bar det av till Hawaii där det absolut inte var något paradis utan vanlig vardag och mycket hetta och fukt. Under tiden på Hawaii fick jag mitt permanenta green card och kunde börja känna mig mer som en "riktig" person här. Varken Michael eller jag trivdes och vi insåg att det nog var bäst om vi flyttade åt olika håll så jag flyttade tillbaka till Mt Shasta/Weed där jag fick jobb inom skolan. Kanske de där höga betygen gjorde sitt till. Michael flyttade till Oregon.
I slutet av 2006 flyttade jag till Oregon eftersom Michael och jag (vi var fortfarande gifta) tyckte det skulle vara trevligt att bo närmare varandra även om vi inte skulle bo tillsammans. Tre månader senare gick han bort. Jag kände inte en enda människa i Union där vi bodde men jag lyckades göra klart allt med Michaels hus och hans saker på 1 månad. Det var en bedrift minst sagt och tungt många gånger. Och jag flyttade återigen tillbaka till Mt Shasta där mitt jobb inte hade tillsats.
Jag fick inte tillbaka jobbet utan fick först jobba som tillfälligt anställd och sedan fick jag söka mitt jobb - som jag blev erbjuden.
Resten finns egentligen dokumenterat här på bloggen. Det har blivit en hel del inlägg sedan november 2006. Jag har förändrats otroligt mycket som person - till det bättre - under mina år här. Och jag har varit med om att båda mina föräldrar har gått bort och även min make Michael. Att ha gått igenom detta har jag lärt mig mycket av. Jag är numera också dubbel medborgare och det känns som en befrielse att inte vara bunden av de regler som finns kring det gröna kortet.
I dagsläget vet jag ännu inte exakt vart jag kommer att ta vägen framöver men jag hoppas att det skall klarna. Det känns som om det är dags för något nytt. Kanske lika stort som att flytta till USA.
Vill avsluta med några fina vårblommor från min promenad idag.
